Det blir bättre med åren (ledare i MM nr 11/2004)
av Gunnar E Olsson
Allt var inte bättre förr! Speciellt gäller detta när man pratar om utrustning för hemstudion. Min första sequencer bestod av ett MIDI-interface (köpt på Boots i London) kopplat till en Sinclair Spectrum-dator. Sequencerprogrammet minns jag tyvärr inte namnet på, men det kunde spela in och upp på åtta kanaler samtidigt – tyvärr bara monofoniskt material. Och det fick laddas från en kassettbandspelare. Kraschfrekvensen var olidligt hög – det bombade ungefär varannan gång man försökte köra en låt.
Efter några olika turer och bland annat datorbyte byttes sequencerprogrammet ut mot det alldeles förträffliga StudioVision från Opcode. Priset för mjukvaran var på den tiden nästan identiskt med det pris man får betala för något av de moderna alternativ vi har idag. Men man får faktiskt bra mycket mer för pengarna idag!
När ni läser detta har både Apple Logic Pro 7 och Motu Digital Performer 4.5 börjat skeppas och för några veckor sedan var det Steinbergs tur med sin nya Cubase SX3. Dessa program är ju fullkomligt späckade med finesser och otroliga funktioner och man får ju dessutom – i olika hög grad – en rejäl samling användbara mjukvaruinstrument och förträffliga plugineffekter på köpet.
Min bästa mikrofon på den tid det begav sig var en riktigt billig elektretmik – 450 kronor – av ytterst tvivelaktig härkomst. Mitt reverb var ett Accesit fjäderreverb. En hembyggd kompressor från en engelsk elektroniktidning fick försöka hålla koll på nivåerna och jag hade dessutom en hembyggd gate från samma tidning. Till detta kom ett gäng gitarrpedaler och annat smått och gott. Det var allt.
Idag får man mirakulöst bra kondensatormikrofoner för under tusenlappen, och alla sequencerprogram är beväpnade med både kompressorer och reverbpluggar som vida överglänser den gamla hårdvara vi hemstudioentusiaster tvingades hålla till godo med. Men varför gör vi då inte dubbelt så många låtar och framför allt: varför är de inte minst dubbelt så bra? Varför blir det bara remixövningar, lek med loopar och knepiga mjukvaruinstrumentexperiment? Vart tog låtarna vägen? De där låtarna som håller för att framföras med endast en akustisk gitarr som ackompanjemang?
Nåja, en del saker var faktiskt bättre förr. Jag kommer osökt att tänka på Brian Wilson och hans Smile-platta. På nyinspelningen finns bara Brian kvar av original-Beach Boys. OK, det var inte så mycket mer av Beach Boys på Pet Sounds- och Smile-inspelningarna från 60-talet, men där fanns i alla fall otroligt vacker falsettsång från både Brian och Carl Wilson. Resten bestod då som nu av studiomusiker – men nu har man även plockat in ett gäng studiosångare och det ger på något vis känslan av en av de där hemska plattorna man ibland kan finna på loppmarknader, typ Hugo Montenegros kör och orkester sjunger Beatles. Här är det i stället Brian Wilson och hans kör och orkester sjunger Beach Boys, fast trettio år för sent!
Jag har bara hunnit höra nyinspelningen av Cabin Essence och det var verkligen ingen rolig upplevelse. Karln kan ju faktiskt inte sjunga längre. Man saknar både hans och brodern Carls helt fantastiska falsettröster. Kvar finns bara en medelålders, mycket sliten man med en röst som verkligen speglar allt märkligt som man utsatt dess ägare för under en lång serie av år. Den rösten har inte mognat med värdighet, den har totalkroknat.
Varför har man inte plockat ihop de gamla tagningar som fanns kvar och försökt restaurera hela Smile med utgångspunkt från dessa i stället? Det mesta måste ju ha funnits kvar någonstans. En hel del har ju redan hittat ut – både på auktoriserade utgåvor och på så kallade bootlegs. På de flesta av inspelningarna jag hört från den här perioden finns ju en fräschör och musikalisk spänstighet som känns helt borttvättad på nyinspelningen av Smile.
Det känns lika knepigt att höra Brian sjunga som det är att lyssna på forne Fleetwood Mac-virtuosen Peter Greens gitarrspel från senare år. Det blir en cirkusuppvisning typ: ”Kolla, han kan fortfarande stå på en scen fast han bara har två friska hjärnceller som försöker kommunicera med varann!”
Det känns ruskigt cyniskt – någon tjänar stora pengar på detta.
Och Wilsons förra soloplatta, Gettin’ in over my head. Där tog han sig verkligen vatten över huvudet. Inte ens Eric Clapton, Elton John och Paul McCartney kunde rädda den pinsamheten.
Nej, glöm detta! Ta istället och försök hitta en platta med David Mead eller Ray LaMontagne, två unga, begåvade singer-songwriters med helt egna röster.
About The Author
