Dag: 10 december, 2010

PSP Effects Pack (test i MM nr 4/2006)

av Gunnar E Olsson

VintageWarmer var den första effektpluggen som lyckades med att placera PSP i var mans dator – ja, åtminstone i många musikers. I PSP Audiowares katalog hittar vi idag ett tjugotal alldeles utmärkta pluggar. Vi väljer att kika på ett pluginpaket som går under beteckningen PSP EffectsPack.

Professional Sound Projects, eller PSP Audioware, som de kallas nuförtiden, har på bara fem år skapats sig ett namn som ett av de mer kreativa mjukvaruföretagen. Ni som vill veta något om tankarna bakom PSP Audioware och deras produkter kan kika lite i vårt förra nummer. Där finns en intervju med de kreativa polackerna.

PSP EffectsPack är ett effektpaket där man samlat fyra riktigt trevliga pluggar, som i första hand arbetar med olika delayfunktioner. Men i paketet hittar vi också en av de mest avancerade filterpluggarna på marknaden.

Det polska pluggpaketet består av Lexicon PSP 42 – en mjukvaruversion av Lexicons berömda PCM 42, PSP 84 – en egen PSP-skapelse och storebror till 42:an, PSP 608 Multidelay – kanske den mest avancerade delay-pluggen på marknaden – och sist, men absolut inte minst, Nitro – en riktigt stygg filterplugg.

LEXICON PSP 42

Som ni förstås redan gissat bygger denna plugg på Lexicons delay och ”phrase-sampler” PCM-42 – en riktig klassiker i studiosammanhang. PSP 42 levereras i både mono- och stereoutförande. I första hand är den väl tänkt som en insert-effekt, men användningsområdet är ju hur stort som helst.

Delayet jobbar med steglöst variabel samplingsfrekvens mellan 0,5 och 1,5 gånger värdprogrammets samplingsfrekvens. Stöd finns för samplingsfrekvenser upp till 192 kHz. Beroende på samplingsfrekvens kan den hantera delay-tider upp till 9,6 sekunder.

Man har lyckats skapa en effekt som påminner om den varma ”bandmättnad” analoga ljudmänniskor lärt sig älska. Vi hittar förstås denna effekt även i några andra av PSP:s pluggar – speciellt VintageWarmer. Mängden mättnad kan regleras med hjälp av input- och output-rattarna.

Precis som förebilden har PSP 42 både modulationsmöjligheter – endera med hjälp av en LFO (två olika vågformer) eller en envelope follower – och ett lågpassfilter (4 kHz) som hjälper till att skapa realistiska bandekoeffekter, där ekot både tappar diskant och får en viss mängd ”analog” bandkompression.

Phrase-samplingen aktiveras genom knappen Repeat Indefinitely och då spelas det PSP 42 för tillfället har i minnet upp tills man trycker in knappen igen.

Det går självfallet även att synka effekterna till det tempo man använder i sequencern som agerar värdprogram till Lexicon PSP 42. Dessutom finns möjligheter att styra en mängd parametrar med hjälp automation eller en MIDI-Controller, som till exempel Logic/Mackie Control. Där imponerar PSP 42 genom att inte ge ifrån sig några störande biljud även om man ändrar parmetrar eller byter program i farten.

Överhuvudtaget låter PSP 42 mycket bra: varmt och rent på samma gång. Det känns fånigt att leka papegoja, men jag måste instämma i den eniga kritikerkåren: jag förstår varför Lexicon godkänner att PSP satt deras namn på denna plugg!

PSP 84

PSP 84 ser, vid en första anblick ut som en dubbel-version av PSP 42, vilket även namnet möjligtvis antyder. En närmare kontroll visar dock på en hel del olikheter.

PSP 84 har två helt separata delayenheter som jobbar med varsin kanal, men de kan självfallet kopplas ihop för en massa trevlig effekter. Feedbackdelen har separata kontroller för både nivå och panorering. Precis som hos PSP 42 kan man förstås synka alla effekter till sin sequencer och automatisera eller styra parametrar från extern Controller.

Den speciellla bandkompressionen, som PSP-killarna är så bra på att emulera, finns förstås också här, men den har fått en egen Drive-kontroll. Filterdelen är mer avancerad i PSP 84. Där PSP 42 har ett enklare lågpassfiler hittar vi här en 12 dB/oktavsvariant som också är omkoplingsbar mellan högpass, bandpass och lågpass. Det går också att, med hjälp av en omkopplare, välja om man vill påverka hela signalen, feedback-delen eller endast effektdelen av signalen.

Hela filterdelen är för övrigt upphottad och modulationsdelen har nu fem olika vågformer i stället för två, plus en del andra godsaker.

Vi hittar också en reverbdel där man kan välja mellan fjäder- och plåtreverb och styra dämpningen av reflexer och mixen av reverb och ren/effektsignal.

Precis som hos PSP 42 hittar vi redan från början en bra uppsättning väljudande fabriksinställningar med effekter som tape- delay, flanging, chorus och ekoeffekter. Helt lysande!

Man man köpa Lexicon PSP 42 och PSP 84 i ett paket, PSP DelalyPack. För den som som kanske upplever att de inte behöver båda burkarna har PSP på sin hemsida inte mindre än nio argument för att PSP:s DelayPack är ett absolut måste. Bland annat pekar man på att de PSP 84:s filter inte kan fås att låta som PSP 42:s i och för sig enklare 6 dB/octav-filter. Vissa av low-fi-effekterna som PSP 42 kan åstadkomma är omöjliga att replikera i PSP 84. 84:an har heller inte 42:ans phrase-sampling. Dessutom är PSP 42 snällare mot CPU:n.

PSP-folket anser att de kompletterar varann snarare än att den ena skulle ersätta den andra. Efter att ha suttit och förlustat mig med båda syskonen en tid är jag faktiskt böjd att hålla med om detta. Två är bättre än en!

Men allra bäst är förstås att köpa alla fyra, som i PSP EffectsPack. Mer om detta senare…

PSP 608 MULTIDELAY

Vi har ytterligare en delayplugg i paketet – och nu snackar vi en riktigt avancerad plugg, PSP 608 MultiDelay. Multi med stort M!

PSP 608 har åtta delayer, om vardera maximalt 8 sekunder, som kan köras parallellt. Varje delay har också inställbar feedback, panorering, delay-tid, avancerade filter, modulation, PSP:s speciella bandmättnadsemulering och reverb. Man kan bestämma var i signalkedjan man vill placera både denna bandkompression och feedbackdelen. Dessutom finns en modulationsdel som vi känner igen från PSP 84 (se ovan!) med både LFO (fem vågformer) och envelope follower. PSP 608 jobbar med bitdjup upp till 24 bitar och samplingsfrekvenser upp till 192 kHz. Precis som hos syskonpluggarna i paketet går det att automatisera så gott som allt. Det finns både MIDI-learn-funktioner och stöd för Logic/Mackie Control.

Även reverbdelen känner vi igen från PSP 84. Den har två typer av reverb, plåt och fjäder, var och en med sin egen karaktär och sitt användningsområde. Det går att använda reverbet endera som en tappning-/retur-variant eller som ett totalreverb på stereobussen.

Det är mycket som talar för att detta är den mest avancerade delaypluggen på den här sidan Merkurius. Till hjälp med att hantera alla dessa funktioner har man en rejäl virtuell LCD-display som är uppdelad i tre delar. Den första delen, Multidisplay, innehåller diverse knappar, nivåmätare, MIDI-information och parametervärden. Mellandelen, Tap Params är en grafisk display där man kan ställa värden för varje enskilt delay (tap). Den tredje delen, Modulation, innehåller allt som har med modulationsbiten att göra. Det finns också ytterligare en variant där displayen visar de olika delaykedjorna längs en tidsaxel. Mycket överskådligt. Dessutom visar hela tiden displayen parametervärdena för den funktion du placerat markören över för tillfället.

Till vänster om den stora displayen finns rattar för in-, utsignal och mix och till höger finns reglagen för reverbfunktionerna och en liten virtuell ”pad” som kan användas för att manuellt knacka in det tempo man vill ha på sitt delay. Självfallet går det också att synka alla effekter till värdprogrammets tempo.

Under displayen finns en mängd reglage för för alla åtta delaydelarna upplagt som en mixer. Det finns även en panikknapp som man kan ta till om man rattat bort sig fullständigt. Vill man istället för att skruva själv utgå från något användbart, så har de käcka människorna på PSP redan rattat fram en hel hoper intressanta fabriksinställningar. Man kan självfallet utgå från dessa och leka vidare. Sina resultat spar man sedan för framtida behov.

Denna effektplugg kan uträtta snudd på mirakel med att göra ett tråkigt spår instressant att lyssna till, men det underlättar förstås om det finns något av intresse från början. Det går ju inte att polera en…

PSP NITRO

Detta är värstingen bland filterpluggar eller den ultimata filterpluggen – beroende på hur man väljer att utrycka sig. Båda uttrycken passar hursomhelst in på PSP Nitro.

I princip består Nitro av fyra Operator-moduler som var och en kan bestå av en effekt – de flesta av dem filterrelaterade. Här hittar vi allehanda filter, alltifrån klassiska analoga 12 dB/oktav syntfilter via filter som haft de legendariska Moogfiltren som förebild över comb-filter och phaser-effekter till nedsamplare/bit-crusher, Saturation-effekter och pan- och stereobreddare. Saturation-effekten har – än en gång – bandkompression/-distorison som förlaga och är samma typ av effekt som vi hittar i flera andra av PSP-effekterna. Flera av filtrerna finns dessutom i både högpass, lågpass och bandpassvarianter.

Till detta har vi också en ytterst komplett modulationsavdelning: LFO med fem olika vågformer, Envelope Follower och en ADSR-variant gör det möjligt att modulera i princip vilken parameter som helst med vadsomhelst. Det finns dessutom, precis som hos de andra pluggarna, både MIDI-learnfunktioner, automatiseringsmöjligheter och allt anant som kan göra livet hur fulländat som helst – eller komplicerat, om man är lagd åt det hållet.

Den mycket informativa virtuella LCD-displayen innehåller ett lättjobbat matrissystem med 11 olika förinställda kopplingar och oändliga möjligheter att skapa egna uppkopplingar av de fyra operatörerna.

De flesta av effekternas olika parametrar kan editeras i displayen i både grafisk och numerisk form – det är bara att välja vilket man föredrar. Men det vore synd att sticka under stol med att detta är en rätt komplicerad plugin-effekt. En klar hjälp får man om man läser igenom handboken på ett fyrtiotal sidor, som liksom bruxarna till de övriga PSP-pluggarna finns i pdf-form och är riktigt bra skriven. Detta är tyvär ofta ett eftersatt kapitel, men PSP ska ha en eloge för de välskrivna handböckerna. En stor pluspoäng delar vi också ut för ett gott jobb vad beträffar de många användbara fabriksinställningarna.

DESSUTOM

När ni ändå är inne på PSPaudioware.com och hämtar demoversioner av alla dessa pluggar (och några till) kan ni ju passa på att ladda ner två gratispluggar. PSP Pianoverb är en plugg som, precis som namnet antyder, försöker efterlikna den effekt man får när man håller nere sustainpedalen på ett piano eller en flygel. Genom att transponera effekten uppåt eller nedåt kan man få fram flera intressanta effekter. Passa också på att kika på PSP VintageMeter, som är en gammal hederlig VU-mätare i pluggform – i mono eller stereo – ytterst användbart. Båda dessa är gratis.

SAMMANFATTNING

Många av våra läsare har säkert redan kikat på PSP VintageWarmer eller någon annan av PSP Audiowares formidabla pluggar. Dagens testpaket består ju i första hand av delaybaserade effekter vilket kanske inte alltid står högst upp på prioritetslistan för studioinköp, men de är ju nog så viktiga…

Är det just delayeffekter ni åstundar då får ni i PSP EffectsPack verkligen ert lystmäte. Här finns allt från mycket lättjobbade och välljudande Lexicon-klonen PSP 42 via den något mer påkostade PSP 84 till delayeffekternas konung, PSP 608. Att man sedan får en ruggig filterplugg på köpet gör ju inte heller så värst ont.

Ljudkvalitén är strålande, med bland annat stöd för samplingfrekvenser upp till 192 kHz, och de intuitiva gränssnitten gör det hela ytterst tilltalande och användarvänligt.

När ni ändå är inne på PSP:s hemsida och hämtar demoversioner av dessa pluggar, slå en kik även på de speciella masteringspluggarna PSP MasterComp och PSP MasterQ. Det är EQ- och kompressorpluggar av allra högsta klass. Rekommenderas varmt!

Presonus Firestation (test i MM nr 3/2003)

av Gunnar E Olsson

Presonus hann alltså först med att presentera ett komplett mLAN-interface för hemstudiomarknaden. Metric Halo Labs Firewire-interface Mobile I/O är visserligen mLAN-förberett och Motu har flera rena Firewireinterface ute på marknaden, men…

mLAN är det firewirebaserade protokoll som Yamaha skapade för flera år sedan. Tanken var att man skall kunna överföra både digitalt ljud, MIDI och en massa annan information över en enda kabel. Protokollet är ett tillägg till den redan etablerade firewirestandarden IEEE1394 – redan mycket populär bland alla videoentusiaster. Man skulle också kunna skapa ett nätverk med flera olika typer av mLAN-utrustade maskiner. Så skulle till exempel en mixer kunna kommunicera med både syntar och annan digital utrustning utan hjälp av en dator.

Apple skapade Firewireprotokollet och har i sitt nya operativ, Mac OSX, även inbyggt stöd för mLAN, så vad vore väl bättre än att koppla in denna Firestation i en hyfsat rask G4?

BRANDSTATIONEN

När jag såg de första uppgifterna om Presonus Firestation på nätet blev jag mycket nyfiken. På papperet (förlåt: skärmen) såg detta ut att vara den moderna hemstudiokillens (eller -tjejens) dröm om det optimala MIDI/ljudinterfacet. Det var Firewirebaserat. Det hanterade 8 analoga in/ut. Det hade en inbyggd 8-kanalers mixer. Det kunde plocka in digitalt ljud både via adat och S/PDIF och det klarade av MIDI – visserligen bar en in/ut, men ändå…

Motsvarar då Presonus Firestation den dröm som jag, och många med mig, närt de senaste åren? Låt mig dröja lite med svaret på den frågan.

Firestation blev – i alla fall inte till en början – inte riktigt den dröm jag hoppast på…

Jag måste nämligen erkänna att jag nog har svurit en aning – nåja i alla fall varit lite uppröd – speciellt under denna tests inledningsskede. Det handlade mycket om mina förutfattade meningar om hur ett firewireinterface ska uppföra sig och – kanske framför allt – hur svårt, eller kanske snarare lätt, jag tycker att det bör vara att koppla in och få igång en dylik maskin. Men vi ska väl börja i rätt ände…

EXTERIÖR

En ganska sober front i borstad aluminium och en tämligen stor skara blå rattar är det första visuella intrycket man får av Firestation. Där finns också en icke föraktlig mängd tryckknappar, men låt oss ta en panorering från vänster i bild.

Först har vi två Neutrik combojack med varsin uppsättnig av två tryckknappar, två koncentriskt placerade rattar och tre olikfärgade lysdioder som visar signalnivån (–32, –16 respektive –3 dBfs). En knapp kopplar in fantommatningen (48 V) och den andra en dämpsats (–20 dB). Därefter kommer ”Direct patch line mixer”-delen bestående av fem uppsättningar av parvis koncentriskt monterade rattar. Detta att montera två rattar innanför varann på samma axel har sina fördelar (främst utrymmesskäl), men det gör det också lite pilligt att använda dem. Jag vill minnas att jag gnällt på detta i en tidigare Presonus-test men de tycks inte vilja lyssna på det örat (eller mig, men det gör å andra sidan ingen annan heller, suck…).

Denna mixerdel är lite speciell och jag ska försök reda ut lite av ”abbrovinscherna”. Det första rattparet hanterar mic/line in 1 & 2 på varsin ratt och nästa par gör motsvarande med line in 3 & 4. Nästa par övergår i stället till att hantera line ingång 5 & 6, där ytterratten regelerar nivån på kanal 5 & 6 som ett stereopar och innerratten bestämmer panoreringen. Nästa rattpar har motsvarande funktioner för line in 7 & 8 – men där kan man i stället reglera signalen på den digitala ingången (S/PDIF) ifall sådan finnes. De sista rattarna i mixerdelen är till för mLAN-returen, det vill säga de kanaler man skickar från datorn och dess inspelningsmjukvara. Här klarar tyvärr Firestation bara av de fyra första av åtta och innerratten styr kanal 1 & 2 och ytterratten kanal 3 & 4 parvis i stereo (panoreringen får skötas från mjukvaran!).

Det som kommer härnäst är Master Control-delen. Den består av ett rattpar – en för hörlursnivå och en för Main Out. Ovanför hörlursjacket sitter fem knappar. Den första kopplar in mixerfunktionen, nästa väljer S/PDIF- och den tredje Adat-ingången. De två sista väljer att skicka Adat eller S/PDIF-signalen till mLAN (och därmed till ljudprogrammet i datorn).

Två sista knappar hanterar val av vilken klocka man ska synka till word clock via BNC-kontakt, mLAN eller Adatsynk.

Hoppas att jag inte fick det att låta alltför krångligt. Det är faktiskt riktigt fiffigt när man väl fattar hur allt fungar (det tar högt ett par-tre dagar).

Baktill på Firestation sitter 8 line in- och 8 utgångar, ett stereopar, Main Out, samt ett par insertjack för inkoppling av kompressor eller liknande till dessa master-utgångar. Alla på balanserade stereojack.

Där finns även en jack för fotpedal, två BNC-kontakter för Word Clock in och ut, två optiska adat-kontakter, två Firewirekontakter samt en niopolig D-sub för den medföjande specialkabeln. Denna mynnar ut i två RCA-honor för S/PDIF in/ut och två DIN-kontakter för MIDI.

Här delar man dock inte – som hos många andra tillverkare – på de optiska kontakterna mellan Adat och S/PDIF. Adat kör optiskt och S/PDIF RCA. Naturligtvis sitter både nätkontakt och strömbrytaren också på baksidan.

En liten kommentar här: det vore önskvärt att förankra alla rattarnas potentiometrar i frontplåten. Nu sitter de direkt på ”moderkortet” och i och med att de sticker ut ganska långt från fronten är det lätt att en stöt mot en ratt också skadar kortet.

FIREWIRE & MLAN

Det är åtskilliga år sedan vi först kunde läsa om Yamahas mLAN-format. Det bygger på Apples (och hela videovärldens) Firewireformat och är nu, som sagt, en integrerad del av IEEE1394-protokollet. Ett typiskt mLAN-system ska kunna hantera 100 ljudkanaler med full ”digital” kvalitet och 16 gånger 16 MIDI-kanaler. För närvarande tuffar apparater med dagens mLAN-chip på med 200 Mbits/sek, men nya chips är på gång med stöd för 400 Mbitsfart (= normal Firewirefart) – detta lagom till att Apple släpper allt fler maskiner med 800 Mbits Firewire. Nuvarande chip hanterar 8 ljudkanaler och samplingsfrekvenser upp till 48 kHz vilket inte heller är så mycket att hurra för, men de nya chips som är på G lovas klara 32 kanaler in/ut och 192 kHz, vilket genast känns lite mer ”up-to-date”.

Apple var mycket positiva till mLAN i början men nu verkar det som om man tycker att Firewire klarar sig bra utan mLAN-protokollet. De facto har mLAN-utvecklingen gått rätt trögt. Flera maskiner – både syntar (Korg Triton) och mixrar (framför allt Yamanhas egna) – har stöd för protokollet, men väldigt få mLAN-utrustade apparater har setts i studior eller ute i butik. Denna tröghet har varit ungefär lika stor på alla sidor om de stora vattnen. Det är klart att ingen vill vara först och ta de stora kostnaderna för att bygga upp ett fungerande system. mLAN är en bra idé, men vi behöver se många fler färdiga maskiner – försedda med mLAN, inte bara förberedda för detta – innan utvecklingen kan ta riktig fart.

Firewire har redan en mycket stor bas av både användare, apparater och mjukvara. En av de största fördelarna har varit att det varit så otroligt lätt att ansluta och konfigurera Firewire-utrustning. Här kan vi verkligen tala om plug-and-play.

Vi stöter dock genast på patrull när vi ska försöka göra samma manöver med Presonus mLAN-försedda Firewire-interface. Det är många drivrutiner, inställningsdokument och annat som ska både installeras och konfigureras innan vi kan börja göra musik. Mycket av den mjukvaran kommer från Yamaha och det känns inte bra att man måste vänta på en annan utvecklare av mjukvaran innan hårdvaran riktigt rullar som den ska.

Presonus ska dock ha en stor eloge för att man ändå tar tjuren vid hornen och vågar vara först med en helt ny teknik!

MÅNGA INSTÄLLNINGAR BLIR DET…

Det är alltså inte bara att koppla in maskinen, installera en drivrutin och köra – som på Motu 828 och (i viss mån även) Digidesign Digi 002.

På den medföljande installationsskivan är det också ganska magert med information. Där finns en mapp med namnet MAC-0009. I den ligger ett pdf-dokument som är identiskt med den tryckta handboken – tyvärr är även den tämligen mager – och en komprimerad fil: MLA-0003.SIT, som i uppackat tillstånd visar sig vara mLAN Installer E. Inga läs mig-dokument som förklarar vad detta är.

Ett rött, löst A4-ark innehåller en del av de saknade anvisningarna: ”Macintosh Installation Guide och WindowsXP Installation Guide”. På baksidan av arket finns en handfast ”getting started” med grafiska figurer och trestegshjälp.

På Presonus hemsida finns mer info i form av inte mindre än fyra ytterligare pdf-dokument att hämta. Men inte ens detta kan räta ut alla frågetecken. Detta har Presonus också säkert fått höra från sina användare. Därför har man lagt upp ytterligare ett dokument: ”Till alla nya FireStation-användare: Läs detta innan ni installerar mjukvaran!”

Efter att har gått den långa vägen – ovanstående nödhjälp fanns nämligen inte när jag började studera denna apparat – får jag med den sista steg-för-steg-installationshjälpen äntligen lite fason på drivrutinerna. Denna hjälp finns på www.presonus.com för både WinXP och Mac OS 9 – stöd för Mac OSX 10.3 finns dock inte ännu, trots att detta påstås på kartongen. 10.3 har för övrigt inte släppts ännu. Apple har i skrivande stund nått 10.2.3!

Efter att försökt köra Firestation med i tur och ordning de tre sequencerprogram jag har till mitt förfogande – alla med ungefär samma resultat (många krascher blir det) – har jag till sist inte särskilt långt till tårarna (eller är det svordomar?).

Jag försöker först förgäves nå supportpersonal hos distributören (mitt under jul-/nyårshelgen – så dumt!). Sedan skickar jag iväg ett nödrop i form av ett mail till Presonus egen Firestation-support. Döm om min förvåning när jag redan efter en timme får ett svar från U.S.A. med några råd och tips för felsökningen. Jag följer råden och hittar genast en felkälla som jag kan rapportera tillbaks till supporten. Därefter ringer telefonen och i andra änden av tråden sitter min egen Firestation-supportkille och guidar mig genom hela konfigureringen, steg för steg. Så ska det gå till!

Den mjukvara det handlar om är dels ett inställningsdokument (Control Panel) som placeras i Macens systemmapp, en mLAN Patchbay, en mLAN ASIO-drivrutin och slutligen en OMS-drivrutin. Alla ska både placeras och konfigureras korrekt. Det visar sig också att det är viktigt att göra alla inställningar i rätt ordning och sedan också trycka på rätt knappar så alla inställningar sparas.

I Yamahas mLAN Patchbay ska Till-radens åtta destinationer dras och placeras i linje med Från-radens källor: 8 rader med Presonuskällor till åtta rader med Yamahakanaler och vice versa (se bild 4). I min patchbay fanns tyvärr inte bara 16 kanaler som skulle kopplas in utan i stället ett hundratal. Något var riktigt galet!

Felet låg hos Control-panelen (se bild 1 & 2). Där kan man nämligen ansluta 8 olika mLAN-apparater via 8 flikar på receive-sidan – flikar som jag trodde symboliserade 8 olika ljudkanaler. Inte underligt att mjukvaran fick spader!

I mLAN Patchbay görs även inställningar för MIDI och Word Clock. När någon ändring gjorts måste man trycka på Set och därefter på Apply för att inställningarna ska sparas. När man fixat Patchbay och Controlpanel kommer mLAN ASIO (se bild 3) på tur. Först får man öppna sin sequencer – i mitt fall valde jag Digital Performer – därefter öppna ASIO-drivisen inifrån programmet, göra inställningarna, stänga ASIO:n, avsluta programmet för att inställningarna ska träda i kraft, öppna programmet igen och sedan hoppas att inställningarna lyckats.

Vad MIDI beträffar så placerar man den nya mLAN drivern i OMS-mappen i systemet, öppnar OMS setup och skapar en ny studio setup med utgångspunkt från den lite magrare MIDI-konfiguration Firestation kan hantera – det vill säga: en MIDI in och en ut.

Om man sedan vill labba med buffer-inställningar för att få så låg latency som möjligt så finns det även där flera ställen att skruva på. I mLAN Control Panel kan man ställa in såväl antal buffers som buffer length på både Send- och Recieve-sidan och i mLAN ASIO-dokumentet ställer man in ”Preferred Buffer Size”. Även här gäller Set/Apply/öppna/ställ in/stäng/öppna-metodiken.

Jag har pillat med en och annan buffer size och testat en och annan hårdvara under mina tolv år som testare i MM, men jag hade ALDRIG fått rätsida på detta utan hjälp av Dustin på Presonus Firestationsupport. Tack för det, Televerket!

Dustin lovar att man jobbar frenetiskt på att få till en bra användarhandledning för att underlätta alla dessa inställningar av mjukvaran och förhoppningsvis finns en ny förbättrad handbok ute redan när detta läses. Som kuriosa nämnde han att Mac-konfigureringen ändå var ganska enkel. Den mesta supporten fick man ge på WindowsXP-sidan. Där var det riktigt snårigt!

HANTERING

Med alla inställningar gjorda och firewirekabeln inkopplad är det bara att börja göra musik igen. Om man vill kan man även justera nivåerna på de analoga signalerna till de åtta AD-konvertrarna, så att noll-nivån stämmer med övriga nivåer i studion. Detta görs med hjälp av åtta trimpotar som man kommer åt genom små hål i toppen av lådan. Ett råd bara: gör detta innan ni monterar den i rackskåpet!

Genom att jobba lite på att justera alla buffer-nivåer går det att få till en mycket blygsam latency – och det finns ju möjligheter till lyssning helt utan fördröjning genom brandstationens mixerdel. Tack vare denna går det också att till exempel spela in sång där vokalisten får datorns mjukvarureverb i lurarna trots att sången spelas in torr. Fiffigt! Och fiffigare blir det. En begränsning på lyssningen via reglagen för mLAN retur är att man bara kan lyssna på kanal 1-4 den vägen. Detta kan man fixa genom att patcha utgång 5-8 tillbaks till mixern via ingång 5-8. Då har man genast lyssning på alla åtta kanalerna via hörluren. Utmärkt för den lilla studion!

Ett annat tips är att alltid spela in med 24 bitars upplösning. Firestation spelar ändå in allt i detta format, så enligt Presonus tjänar man både ljudkvalitet och får mindre latency! Det märker man om man kör en CD-spelare in i Firestation via både S/PDIF och analog ingång. Den signal som kommer analogt spelas in direkt i 24 bitar och den digitala konverteras från 16 till 24 bitar. Där får man en viss fördröjning vilket visar sig som ett fasfel där den digitala signalen ligger i motfas mot den analoga. Nu är detta ingen riktigt normal inspelningssituation, men jag drar ändå slutsatsen att det är lika gott att undvika 16 bitars inspelning.

MIDI-biten hos Firestation – en in och en ut – är väl kanske lite mager. Man kan ansluta ett MIDI-keyboard och en synt eller sampler. Behöver man mer, får man endera använda mjukvarusyntar – där finns en del att välja på har det meddelats mig – eller ansluta ytterligare ett MIDI-interface. mLAN som protokoll har ju stöd för en massa MIDI-kanaler så detta enda MIDI-par får väl anses mest vara tänkt för just mjukvarumaskiner, MIDI Time Code, MIDI Machine Code och andra synkvarianter.

Ett annat fenomen som jag stötte på var att mLAN verkar konkurrera om firewireanslutningarna i Macen. Firewireutrustade apparater anslutna till det andra firewirekontakten på datorn vägrade visa sig innan jag stängt av Firestation. Återstod då den inbyggda extraporten i Firestation. Den fungerar å andra sidan bara om Firestation är påslagen. Nåja…

”Otherwise OK”, för att citera Basil Fawlty.

LJUD

En inbyggd begränsning i systemet – som det ser ut nu – är att mLAN-chipsen inte tillåter högre samplingsfrekvens än 48 kHz. Detta kan upplevas som lite olyckligt när allt fler audiointerface kan hantera upp till 192 kHz och 96 kHz blivit något av en industristandard.

Nu är detta inte något större problem i praktiken. Firestation har bra omvandlare, alldeles utmärkta miksteg och med det 12AX7-rör som Firestation erbjuder, i signalvägen, kan man få en riktigt trevlig rörvärme på sina inspelningar. Jag upplever det som viktigare att kunna använda 24 bitar än 96 eller 192 kHz som samplingsfrekvens. Men å andra sidan hade bådadera varit extra trevligt. Med en smula noggranhet har man ju tidigare lyckats få alldeles utsökt ljud med 16/44,1 som standard – jag har till och med hört talas om folk som gjort riktigt bra inspelningar med den gamla analoga kassettportan!

Lyssningen i hörlursutgången fungerar utmärkt – där finns rejält flås – och rörfärgningen fungerar också riktigt bra, bara man tänker på att den adderar en del brus vid mer extrema inställningar. Som alltid, lagom är bäst!

Det finns även ett stand-alone-läge på brandstationen. Exempelvis kan man koppla den till ett annat interface och låta den kommunicera via Adat-porten. Eller man kan ansluta just en Adat-maskin och använda Firestation som linemixer och/eller A-D/D-A-omvandlare.

Det går också att koppla samman flera Firestation om man behöver fler än 8 kanaler in/ut. Upp till 5 Firestation kan länkas samman via Firewire.

YTTERLIGARE KOMMENTARER

Jag hade ingen möjlighet att få ut datorns inbyggda metronome-click via monitorlyssningen. Om man behöver ett klick att spela efter, får man endera använda en mjukvarusynt för detta eller spela in ett klick på ett audiospår.

På Presonus hemsida kommer nya drivrutiner att läggas upp. De tre drivisarna som finns där nu lades upp 21/10 förra året. De har nått version 1.0.4b6 respektiv b7 när detta skrives. Och dessa betor känns lite vingliga! Dessutom är, som sagt, konfigureringen inte särskilt väl dokumenterad. Ny mjukvara är dock utlovad – tyvärr hann den inte fram i tid för denna test.

Vad beträffar OMS, som är nödvändig för att få MIDI på Mac-versionen att fungera, hänvisar man till Opcodes hemsida. Denna är tyvärr från och till nedplockad av Gibson (nya ägaren). Skulle så vara fallet kanske en Google-sökning kan ge andra utvägar. Det hade dock varit lättare om man skickat med OMS 2.3.8, som är den sista versionen av denna mjukvara.

Presonus säger också på sin kartong att Firestation spelar in via ett high-speed FireWire-gränssnitt. Nåja, FireWire är ju i och för sig ganska raskt – 400 Mbit/s – men mLAN jobbar i denna version ”bara” med halva den hastigheten, det vill säga 200 Mbit/s vilket inte precis gör det till någon high-speed variant på FireWire! Nu räcker farten till ändå, men jag är lite allergisk mot dessa (onödiga) överdrifter från marknadsförare. Luthman har också på sin senaste katalogs baksida en presentation av FireStation där man hävdar att apparaten även hanterar AES/EBU. Detta stämmer inte! SP/DIF får vi vara nöjda med.

SAMMANFATTNING

Det är med något blandade känslor jag försöker sammanfatta mina intryck av Presonus Firestation. Yamahas drivrutiner känns varken riktigt färdiga eller speciellt användarvänliga vad beträffar konfigurering och annan hantering.

Presonus bör dock ha någon sorts tapperhetsmedalj för att man haft modet att vara först på mLAN-banan med ett tämligen komplett MIDI-/ljudinterface. När all mjukvara är på plats och alla inställningar gjorda är Firestation en mycket trevlig musikmaskin. Den har många bra lösningar och är välljudande både vad omvandlare och försteg beträffar.

Den något råddiga konfigureringen kanske skrämmer den mer ovane datorhanteraren – man törs nästan inte tänka på de svårigheter man kan stöta på innan man får ett komplett mLAN-nätverk att fungera klanderfritt.

Men det mesta som känns motigt vad Firestation beträffar, går att åtgärda med tämligen enkla medel. En ny och lite mer praktiskt upplagd handbok är ett önskemål. Nya stabila drivrutiner för både MacOS 9, MacOS X och Windows XP bör inte heller vara alltför avlägsna. Med dessa önskemål uppfyllda kan Firestation bli ett mycket bra MIDI-/ljudinterface.

Utöver Presonus egen hemsida så har även http://diystompboxes.com/articles/firestation.html en hel del bra tips om hur man konfigurerar Firestation!

PRESSTOPP!

Presonus meddelar att nya drivrutiner är mycket nära förestående. I och med att Apple släpper MacOS X 10.2.4 kommer drivrutinerna för Firestation att ingå i systemet. Dessa drivrutiner kommer att vara självkonfigurerande och användaren behöver inte göra några inställningar för att kunna köra sitt mLAN-interface. Detsamma gäller för WinXP. En installering av drivrutinerna kommer också att finnas för tidigare versioner av MacOS X.

Vi återkommer så snart vi hunnit testa den nya mjukvaran.

Motu Digital Performer 6 (test i MM nr 1/2009)

av Gunnar E Olsson

Senast vi testade Digital Performer var i nummer 10-06. Då handlade det om version 5. Drygt två år senare är det nu dags för ytterligare en rejäl ansiktslyftning på denna veteran bland musikskaparprogram för Mac.

För den helt oinvigde föreslår vi en titt i något av våra äldre tester av Digital Performer. En sökning på www.musikermagasinet.com bör ge flera träffar. Kort kan vi bara nämna att DP fortfarande är Macplattformen trogen (ingen PC- eller Linuxversion) och att programmet hanterar ett obegränsat antal MIDI- och ljudspår – i viss mån beroende på hårdvaran. Det går förstås att använda det inbyggda ljudkortet i Macen, men också att kombinera det med andra kort. DP erbjuder även obegränsade ångra-nivåer, surroundmixning, sampleexakt MIDI- och ljudredigering, stöd för Audio Units-pluggar med mera.

Bland årets nyheter hittar vi ett rejält omarbetat grafiskt användargränssnitt. Mycket i det gamla kändes väldigt intuitivt och lättarbetat, men en efterlängtad detalj är att man nu kan förstora och förminska spåren i Track-fönstret både vertikalt och horisontellt. Den vertikala biten saknades av någon outgrundlig anledning i tidigare versioner, vilket gjorde att fönstren ibland var en aning svårlästa. Detta är alltså numera ett minne blott.

Motu har också släppt lite på sin ”egen” design och bland annat anammat Mac OS X:s ”trafikljusknappar” för att öppna och stänga fönster med mera. Tillsammans med Consolidate Window-funktionen – som innebär att man kan skapa ett eget fönster som innehåller precis de delar av programmet man behöver – gör detta att DP6 blir väldigt överskådligt. En nackdel är kanske att man behöver en rätt stor skärm för att programmet ska komma till sin fulla rätt.

INSTALLATION

Man kommer snabbt igång med DP6. Programpaketet innehåller en installations-CD, två skivor med extra bonusfiler och två handböcker: en Getting Started-del på 132 sidor och en fylligare User Guide på 1072 sidor. Så ska det se ut. Inte för att man känner sig handikappad utan den stora handboken, men det är väldigt bra att den finns när man väl behöver den. Det är en lättnad att slippa behöva bläddra i ett gigantiskt PDF-dokument på samma skärm där man försöker åstadkomma en musiksnutt med fyrtiotre ljudspår.

Installationen är mycket smärtfri. Det enda som krävs är ett serienummer – inga krångliga auktoriseringsförfaranden, ingen USB-dongel – och att installations-CD:n får ligga kvar i maskinen tills installationen och registreringen är färdig. Man kan till och med göra en säkerhetskopia av skivan och använda den för installationen. Tack för denna tillit, Motu!

När man drar igång DP första gången går programmet igenom alla installerade pluggar för att kolla att de inte riskerar att krascha programmet. De som av någon anledning inte klarar testet läggs åt sidan för att inte ställa till förtret i fortsättningen. Alla dessa pluggar visas i en lista där man sedan själv kan bestämma om man – tvärtemot Motus rekommendationer – ändå vill ladda in någon tveksam plugg.

För den som inte gillar att leva fullt så farligt kan vi rekommendera ett hjälpprogram från Audiofile Engineering, Audio Unit Manager, där man kan lägga upp listor över de AU-pluggar som ska laddas in i olika program. Detta kom väl till pass denna gång eftersom jag till att börja med hade några mystiska krascher vid uppstarten av DP6. Efter att ha stängt av några äldre pluggar fungerade DP som ett schweizerur igen.

NYHETER

Förutom det uppfräschade användargränssnittet har DP6 fått bättre färgkodningsfunktioner, möjligheter att skapa ett valfritt antal flikar i många fönster, en ny ”comping”-funktion (se nedan) samt två nya pluggar, Masterworks Leveler och Proverb, som beskrivs mer i detalj längre fram i texten. Dessutom har man förbättrat integreringsmöjligheterna med videoredigeringsprogrammet Final Cut Pro och även utvecklat andra funktioner som gör DP till ett av de allra bästa ljudverktygen i film- och videoredigeringssammanhang.

DP6 har också fått bättre stöd för fler olika ljudformat och ett avancerat stöd för både mjukvaruinstrument och andra pluggar. Bland annat kan programmet hantera pluggar med sidechain-funktioner, till exempel kompressorer med externa triggningsfunktioner. En för-renderingsfunktion gör att DP nu kan hantera fler mjukvaruinstrument och att dessa inte behöver ”frysas” innan man gör en bounce-mixning till hårddisk. Man kan förresten även bränna en CD direkt vid en sådan nedmixning. Inte illa!

COMPING

Den nya comping-funktionen (se bild) består av en rad olika verktyg som underlättar när man till exempel vill sammanställa ett sångspår av en mängd olika tagningar. Man har redan tidigare kunnat göra flera olika tagningar (takes) på samma spår, men nu kan man plocka fram alla dessa och lägga dem på olika spår, plocka ut de bästa bitarna ur varje tagning och sedan sammanställa dessa till ”det optimala spåret”. Man kan sedan lägga övertoningar på varje skarv i det slutgiltiga spåret, för att på så sätt ytterligare bättra på illusionen av den perfekta tagningen.

Detta är en mycket efterlängtad funktion, som visserligen funnits tidigare i andra program men som i DP:s variant känns ypperligt lättjobbad!

NYA PLUGGGAR

De två nya pluggarna Masterworks Leveler och ProVerb (se nästa sida) är värda ett särskilt omnämnande. Den förstnämnda har den klassiska hårdvaran Teletronix LA-2A som förebild och ProVerb är ett så kallat convolution-reverb av mycket god klass.

Masterworks Leveler har fyra olika lägen: Fast Modern, Slow Modern, Fast Vintage och Slow Vintage. Den har reglage för Gain Reduction, Makeup Gain och Respons. Man kan välja att köra den som kompressor eller som limiter, och den har en rejäl VU-mätare som kan visa nivån in eller ut, alternativt mängden gain reduction. Självfallet finns även en bypassfunktion.

Masterworks Leveler har ett brett användningsområde. De båda Vintage-lägena speglar karaktären hos en klassisk optopkopplad kompressor tämligen väl; där finns en hel del av den feta, ”goa” värmen. Modern-lägena har ett mer öppet och transparent ljud – mindre färg och samtidigt kanske lättare att använda. Båda dessa grundkaraktärer är i sig karaktäristiska för olika tillverkningår, enligt Motu. Som användare är jag tacksam för att man valt att inkludera alla fyra varianterna.

ProVerb hör till den nya generationen reverb, convolution-reverb, som bygger på samplingar av verkliga akustiska miljöer. Med ProVerb följer en rad färdiga preset. Här hittar vi allt från stora katedraler och konserthallar till små intima rum och krypin och det låter riktigt, riktigt bra! En anledning till detta är att man kan anpassa klangen i reverbet på en mängd olika vis. Det finns reglage för olika filterfunktioner (4-bands parametrisk EQ), pre-delay, damping och naturligtvis de vanliga reglagen för panorering/stereobredd, in- och utnivå samt mixnivå mellan torrt och påverkat ljud.

Den fräckaste funktionen är dock det som Motu kallar Dynamic Mix. Det är en kompressordel med en sorts ducking-funktion. Med den kan man låta ljudet vara tämligen torrt i partier där det händer mycket på ljudspåret, för att sedan släppa fram reverbet när mixen glesnar. Det gör det betydligt lättare att hantera en riktigt tät mix utan att ljudbilden blir för stökig. Mycket bra tänkt, och ett fint tillskott till DP6-paketet.

PRESTANDA

Vad gäller prestanda har Motu förbättrat delar av ljudmotorn. Hanteringen av mjukvaruinstrument fungerar nu också betydligt smidigare tack vare att instrumenten för-renderas innan låten där de ska användas börjar spela. Det innebär att DP6 kan hantera fler samtidiga instrument än både tidigare DP-versioner och, enligt Motu själva, många av konkurrenterna.

Jag tycker också att man märker större skillnad mellan att köra DP6 på en Intel-Mac och en äldre G5 jämfört med tidigare. Starten av programmet går nu hypersnabbt i en Intelmaskin. På 40 sekunder har ett projekt med ett tjugotal spår och ett trettiotal pluggar laddats på min MacBook Pro. På den raskaste G5-maskinen tar detta ett par minuter. DP6 verkar inte heller göra någon större skillnad på om jag använder Macens inbyggda ljudkort eller ett firewirebaserat kort. På lägsta buffertinställningen (64) hostar den till med ovanstående projekt då och då, men redan vid 128 jobbbar den sig igenom låten utan att blinka till en enda gång. CPU-mätaren pendlar mellan 30 och 40 procent och playback-mätaren ger överhuvudtaget knappt något utslag.

Bortsett från den äldre plugg som bråkade vid uppstart de första gångerna känns DP6 också mycket trygg och stabil. Inga krasher noterades efter att jag valt bort den bråkande pluggen.

SAMMANFATTNING

Digital Performer har länge varit mitt förstahandsval bland musikprogram när GarageBand inte räcker till. Det är lätt att komma igång med, oerhört lättjobbat, lätt att konfigurera efter ens egna preferenser, det har utmärkta (och stabila) exportfunktioner et cetera. Den största anledningen är kanske ändå det faktum att det mesta man kan göra i Digital Performer känns analogt – trots namnet. Det väcker alltid minnet av en funktion i den analoga värld jag vuxit upp med. Det känns bara rätt och självklart. Det ofta missbrukade ordet intuitivt dyker upp som en given beskrivning av DP, och denna egenskap förstärks med nya DP6.

De nya pluggarna i DP6 blev genast mina favoriter, och då speciellt ProVerb. Jag är också mycket nöjd med den nya comping-funktionen. Eftersom jag ofta gör många tagningar av varje pålägg och har svårt att bestämma mig för vilket som fungerar bäst, kommer den som en skänk från ovan.

DP har alltså blivit både snabbare att jobba med, kraftfullare, snyggare och mer välutrustat. Vad mer kan man önska sig? Ja, det skulle förstås vara den där knappen för inspiration som jag förutspådde redan inför DP5. Den har inte dykt upp ännu, men i DP7 är jag så gott som säker på att den kommer.

Motu Digital Performer 4.5 (test i MM nr 4/2005)

av Gunnar E Olsson

Med version 4.5 av Digital Performer bör Mark of the Unicorn ha en rejäl chans att göra sig gällande på europamarknaden. Deras hårdvara har ju sedan länge hittat många köpare både bland Mac- och PC-användare. Är det nu äntligen dags för mjukvaran att få sin rättmätiga plats i var mans Mac?

DP 4.5 innehåller en mängd nya funktioner både vad gäller gränssnitt och annat mer matnyttigt. Några av de tyngre nyheterna är Beat Detection Engine, latency-kompensation, MasterWorks EQ, utökat Pro Tools-stöd och Consolidated Window, där man töjt ytterligare på det redan tidigare lättarbetade användargränssnittet.

Digital Performer är ett av de mer anrika sequencerprogrammen på Macsidan. Det har aldrig heller funnits för någon annan plattform, även om Motus välrenommerade MIDI- och audiointerface funnit lyckliga användare i alla led. Vad gäller olika funktioner och extratillbehör får man kanske inte lika mycket serverat på fatet som när man köper till exempel Logic Pro, men DP har mycket annat som talar till dess fördel, bland annat ett mycket intuitivt och lättarbetat gränssnitt – något man kanske inte alltid är så bortskämd med. För övrigt finns allt man kan behöva i DP-paketet. Programmet har en transportdel där man även kommer åt en hel del andra funktioner, det finns en välutbyggd mixerdel (för både MIDI och audio), ett Track Window (motsvarar Arrange-fönstret hos vissa konkurrenter) där det mesta i inspelningsväg kan styras ifrån, det finns en notskriftsdel och olika Editor-fönster för alla former av redigering: Sequence-, MIDI- , Soundbites (audio), Event List, trumspår etc.

Många av fönstren har minimenyer för ytterligare val och funktioner. Deras utseende överensstämmer kanske inte till punkt och pricka med vanliga Mac OS X-fönster – Motu har hoppat över Apples trafikljusknappar och designat efter eget huvud i stället – men dessa olikheter är något man ganska snart vänjer sig vid. Man har också i vissa fönster lagt till några funktioner, som man inte hittar i andra, men inte heller detta är något större problem. Till exempel har både Mixer- och Sequence Editor-fönstren en liten tabell i vänsterkanten, där man kan välja vilka spår som ska visas i det stora fönstret. Självfallet kan man även välja att gömma denna tabelldel.

HISTORIK

Digital Performer har utvecklats ur Performer, som var ett av de första sequencerprogrammen för Macintoshdatorn. Till skillnad från flera av de andra inspelningsprogrammen från USA har Motu aldrig flörtat med den stora skara PC-användare som finns bland musiker – i alla fall inte med sin mjukvara. I sitt hemland har DP länge rönt stora framgångar både vad gäller försäljning och vad beträffar name-dropping-faktorn: många kända musiker har använt DP till sina olika musikprojekt – det må vara inspelning av allt från popplattor till riktigt seriösa filmmusikprojekt.

I Europa – och Sverige – har det varit betydligt svårare att övertyga den av tradition mycket stora skara Logic- och Cubaseanvändare, som ofta kört sina program ända sedan Ataritiden.

Musikermagasinet har med jämna mellanrum kikat på de olika versioner av DP som nått vår kust. Vi kan rekommendera en titt i MM 9-00, MM 12-01 och MM 8-03 i ert eller vårt arkiv.

Motu har ofta hittat egna lösningar och funktioner som ibland varit geniala och andra gånger kanske mer utslag för den inte-uppfunnit-här-mentalitet som ibland präglar mjukarvaruföretag på musiksidan.

Bland de mer lyckade lösningarna kan vi nog placera både MAS, eller Motu Audio System, som är den ljudmotor som driver DP framåt och MIDI Time Stamping som möjliggör extremt tajt MIDI-hantering om man använder MOTU:s MIDI-interface.

Till deras försvar får man säga att de på sistone öppnat upp rejält mot omvärlden och anammat mycken teknologi från utsidan. Sedan tidigare finns både ReWire-, OMF-, Audio Units-stöd och den praktiska freeze-funktionen som spar på CPU-kraften. I version 4.5 tillkommer ytterligare funktioner som möjligheten att hantera Apple-loopar, mp3- och REX-filer med mera.

KOMMA IGÅNG

En av de mest positiva egenskaperna hos DP är enkelheten när det gäller att komma igång med programmet. I DP-boxen hittar vi två CD-skivor och två handböcker. Den första av CD-skivorna innehåller programinstallationen och denna är så enkel som bara en Mac-installation kan vara. Motu bör få ett rejält plus för sitt enkla kopieringsskydd – i dessa tider av evinnerliga auktoriseringskoder och hårdvarulås är det enormt befriande att se att ett mjuvaruföretag vågar lita på användaren och ser till vad som är enklast för honom/henne.

När man installerat programmet skriver man in sitt namn och en kod, som i princip är ett enkelt serienummer och sedan behöver man aldrig mer ägna detta en tanke. Denna kod tillsammans med handböckerna är det kopieringsskydd som Motu använder. Handböckerna finns endast i hårvaruform – alltså inte som pdf-dokument – något som kan vara en liten smula besvärligt om man ofta är på resande fot. Inte för att man behöver handböckerna till allt man vill företa sig. Programmet är tvärtom ett av de mer intuitiva bland sequencerprogrammen. Däremot bör Motu få ännu en guldstjärna för de välskrivna och mycket pedagogiskt upplagda handböckerna – speciellt Getting Started-delen, som på sina 100-talet sidor kan få vem som helst att på nolltid komma igång med att skapa musik i sin dator. Maken till välskriven handbok – och då har vi inte sagt något om de utmärkta illustrationerna – har jag faktiskt inte stött på på mången god dag.

I mjukvarupaketet ingår även ett gäng plugin-effekter av blandad kvalitet – alla i MAS-utförande – och ett drygt dussintal MIDI-effekter.

På CD nummer 1 finns även de drivrutiner man kan behöva om man har någon av Motus många olika interface samt ett par demoprojekt. CD nummer 2 är fullmatad med användbara loopar från olika företag.

Vad beträffar hårdvara så kan man använda den inbyggda ljuddelen i Macen, men vi rekommenderar defintivt att skaffa ett externt kort om inte ett sådant redan finns. Motu rekommenderar självfallet sina egna audiointerface. Man har ju en gedigen samling på programmet, både firewireinterface och PCI-baserade – där får man ju även fördelen av en DSP-baserad monitormixer – men det går naturligtvis att köra vad som helst i ljudkortsväg, så länge det finns Mac OS X-kompatibla drivrutiner till det. DP stödjer användandet av flera olika audiointerface på samma gång under OS X. Då kan man även blanda interface från olika tillverkare. Det har inte ens Apples egna Logic Pro lyckats med ännu.

NYHETER I DP 4.5

Uppriktigt sagt förstår jag inte riktigt varför Motu valt att döpa denna version till 4.5. Vilket annat mjukvaruföretag som helst hade huggit till med en ren 5:a eller högre. Nu heter den i alla fall 4.5 och under testen har vi dessutom fått både version 4.51 och 4.52 att leka med.

Bland de tyngre nyheterna i 4.5 finns ett knippe funktioner som Motu samlat under begreppet Beat Detection Engine – något som vi ska kika lite närmare på om en stund. Där finns också latency-kompensation för alla pluggar, såväl MAS, Audio Unit, TDM och RTAS (gäller även mjukvaruinstrument). Även om man jobbar med hårdvara som TC Electronic PowerCore eller Universal Audio UAD-1, fungerar denna latency-kompensation – helt automatiskt.

Bland de andra nyheterna hittar vi en alldeles förträfflig filterplugg, MasterWorks EQ, som inspirerats av klassiska engelska mixerbord. Vi kan väl redan här avslöja att den låter bra.

Något annat som ska få det att låta bra är den nya funktionen Smooth Audio Edits, som innebär att programmet kan göra automatiska crossfades mellan ljudklipp eller fylla de luckor som kan uppstå mellan klipp med ”room tone” eller atmosfärljud, som kan letas upp manuellt eller automatiskt. Mycket användbart för till exempel filmdialog!

Något annat som kan hanteras helt automatiskt är importen av Apple Loops. Dessa kan dras och släppas till ljudspår i DP och därvid anpassas automatiskt till låtens tempo etc.

DP 4.5 kan också automatiskt kompensera den miss i synken som uppkommer då man kör DV-film tillsammans med DP. Nu kan DP låsa upp QuickTime-filmer exakt på rutan.

DP:s Bounce to Disk and Export Audio-funktion kan nu exportera till en mängd olika mp3-varianter utöver alla de vanliga ljudformaten.

DP:s mixerdel, som redan tidigare hade många bra funktioner har förbättrats ytterligare. Där finns nu stöd för 99 monospår, lika många stereospår och stereobussar. Bussarna kan nu även konfigureras fritt i det format som behövs: mono, stereo eller fritt antal kanaler för surroundmixning. Flerkanalssignaler kan summeras till en mono-tappning och varje tappning kan ligga före eller efter regel. Flexibelt!

Varje kanal i DP-mixern kan nu ha upp till 20 tappningar – om man nu mot förmodan skulle behöva detta.

DP har i och för sig fungerat alldeles förträffligt även mot Digidesigns hårdvara, men nu har Motu utlovat förbättringar även på Pro Tools-området. Bland annat ska man kunna automatisera parametrar hos alla pluggar, såväl TDM, HTDM som RTAS. Latency-kompensationen för alla pluggar ska, som vi nämnde tidigare, fungera automatiskt. RTAS- och AudioSuite-pluggar ska nu kunna användas samtidigt som TDM- och HTDM-pluggar. Alla pluggar som kan köras i Pro Tools ska nu kunna användas i DP, på samma hårdvara. Det ska också finnas stöd för TDM-instrument med bland annat freeze-/unfreeze-funktioner.

DP har nu även stöd för DirectMIDI för de instrument eller pluggar som tar emot MIDI-data. Tyvärr hade vi under testens gång inte tillfälle att pröva allt detta.

CONSOLIDATED WINDOW

Detta är en smått genialisk lösning på problemet med alla fönster som dyker upp och belamrar ens skrivbord. Om man vill kunna se både track-fönstret, mixern och några redigeringsfönster samtidigt så blir det trångt, om inte… Det är här Consolidated Window kommer in. I detta fönster kan man samordna de fönster man behöver ha uppe. Endera kan man ha ett stort fönster där till exempel Track-fönstret visas; då kan man växla mellan detta och andra fönster genom att klicka på ett flikssystem som hanterar en mängd fönster – ett system som känns igen både från till exempel Adobe Photo Shop och flera av de vanligaste webbläsarna. Om detta inte räcker till så har DP fler funktioner i sitt Consolidated Window. Man kan nämligen låta några av fönstren dela på utrymmet som finns. Man kan till exempel låta Track- och Sequence Editor-fönstren – som ju fungerar bäst i liggande formatet – dela på merparten av Consolidated-fönstret och sedan rada upp några av småfönstren, som fungerar bättre i stående format, på båda sidor om de båda stora fönstren (se bild 2). Man kan med andra ord konfigurera detta fönster helt och hållet efter ens egna behov. Det finns dessutom en uppsättning färdiga varianter för mixning, redigering etc, att välja mellan.

Tyvärr fungerar Consolidated Window lite vingligt i kombination med olika funktioner där man behöver gömma fönster för att komma åt saker på skrivbordet: till exempel ”Göm övriga”-kommandot i Finder och de nya Exposé-funktionerna i Mac OS X 10.3. Detta kan man definitivt leva med. I övrigt är Consolidated Window nämligen en alldeles förträfflig funktion.

BEAT DETECTION ENGINE

En annan riktigt efterlängtad funktion döljer sig under beteckningen Beat Detection Engine, och det är inte en ångmaskin. Det kan mer liknas vid en funktion som finns i Pro Tools och där går under namnet Beat Detective. Det handlar om att kunna hitta transienter, som ofta kommer på taktslag (beats) i musiken. Denna analys av Apple Loops, REX-filer, ACID WAV-filer eller annat ljudmaterial som man importerat eller spelat in i DP kan man låta äga rum helt automatiskt – i bakgrunden – eller manuellt. När analysen gjorts får man tunna linjer som markeringar i ljudfilerna där DP anser att taktslagen ligger. Det går självfallet att ställa in hur känslig denna analys ska vara för att man ska hitta ett optimalt antal takslag. Det går även att ta bort eller lägga till taktslag manuellt. När väl analysen ägt rum går det att hantera de nya ljudfilerna på en mängd olika sätt som tidigare varit mycket tidsödande.

Man kan använda timestretch-funktionen för att anpassa en ny fil till det tempo låten har, även om den ursprungligen har ett helt annat tempo. Det går också att kvantisera ljudfiler så de sitter supertajt i låten. Detta gäller både korta loopar och längre ljudfiler.

Man kan även applicera färdiga grooves på de nya ljudfilerna eller tvärtom: skapa grooves från nya ljudfiler.

Även vid redigering av nya ljudfiler kan man ta hjälp av DP:s nya Beat Detection Engine. Snap edits to beats och Split audio on the beats är nya funktioner som hjälper till med att få tajta ljudklipp.

För att testa några av dessa nya funktioner plockade jag fram ett gammalt trumspår som jag vid ett tidigare tillfälle hade tvingats klippa upp i en otrolig massa delar för att kunna anpassa till ett nytt komp i ett något annorlunda tempo. Det jag satt i åtskilliga timmar och fixade med kunde nu DP åstadkomma på några minuter, efter några klickningar och med bara några efterjusteringar för att städa upp ett par detaljer. Mycket imponerande – detta hade jag verkligen behövt för ett år sedan!

NYHETER I VERSION 4.51

Denna uppdatering adderade ytterligare några nya funktioner till DP… och kanske någon bugg.

DP 4.5.1 jobbar betydligt resurssnålare än tidigare versioner. En viktig anledning till detta är Dynamic CPU Management som innebär att alla Motus egna audiopluggar (MAS-pluggar) stänger av om de inte känner av någon audiosignal. Många spår i ett typisk inspelningsprojekt kan ju innehålla långa stunder av tystnad – om det inte handlar om den tyngsta dödsmetall-musiken förstås, då faller hela det följande resonemanget. Under dessa stunder av overksamhet har tidigare audiopluggarna ändå krävt sin kraft från CPU:?n, helt i onödan. Nu stänger MAS-pluggarna av när de inte används och arbetar enbart när det finns en audiosignal att jobba med. Mycket smart! Beroende på antalet pluggar i projektet kan detta spara en del CPU-resurser. Denna funktion ska även fungera när man använder AU-puggar och MAS-pluggar från tredjepartstillverkare – beroende på om man valt att implementera det i sina pluggar. De flesta mjukvaruinstrument jobbar redan på detta vis eftersom de inte tar av CPU-resurserna om de inte genererar något ljud.

I version 4.51 fick vi också flera förbättrade bounce-fuktioner. Bland annat gick det nu att spara alla inställningar när man bouncar – eller mixar ner – färdigt material till hårddisken. En mängd olika funktioner gick nu också betydligt snabbare än i tidigare versioner. Detta gäller bland annat Beat- och tempoanalysen

En knepig bugg som dök upp i version 4.51 yttrade sig så att de flesta mjukvarusyntar fick extremt lång latency – i princip blev de ospelbara. Motus support kom snabbt med ett sätt att kringgå detta problem. Om man, när man hade öppnat ett DP-projekt, först tryckte på play-knappen och därefter på stoppknappen återgick latencyn till sin normala låga nivå. Mycket märkligt!

DEN SLUTLIGA VERSIONEN?

Version 4.52 av Digital Performer fixade förstås ovannämnda bugg – och några andra. Till Motus försvar får man ju faktiskt erkänna att man både snabbt kom med ett förslag på att kringå latency-problemet och därefter snabbt kom med en uppdatering som eliminerade det. Inga mjukvaror är ju helt buggfria. Det är ett mycket gott tecken när tillverkaren snabbt erkänner att de finns och kommer med buggfixar.

Det finns naturligtvis detaljer som kan förbättras i DP 4.52. Exempelvis fungerar import av 16-bitars ljud i ett 24-bitars projekt och vice versa ganska dåligt. Det går inte att lyssna på filer som har annat bitdjup än projektets. När de väl importerats kan man förstås lätt förändra bitdjupet på dem, men ibland kan det ju var bra att kunna kontrollyssna innan man importerar en ljudfil – det är inte alltid man har namngett ljudfilerna på ett helt självklart vis. Men på det hela taget är detta en helt enastående version av Digital Performer. Kör man en tidigare version bör man defintivt fundera på att unna sig denna uppdatering. Motu har också en trevlig möjlighet där man kan köpa en ”cross-grade” – alltså en uppgradering från en konkurrerande produkt – till det facila priset av 395 US dollar. Jag blev själv lycklig ägare till DP för åtskilliga år sedan genom att ”byta upp mig” från det saligen insomnade Opcode Studio Vision – och jag har verkligen inte ångrat mig.

SAMMANFATTNING

I DP 4.5 presenterar Motu ett mycket fullödigt sequencerprogram. Vi har i denna lilla test fokuserat på några av nyheterna i DP, men vi får för den sakens skull inte glömma allt det som funnits ett tag i programmet och som nu tas som självklarheter.

Jag har i mitt arbete haft möjlighet att utforska så gott som alla sequencerprogram som finns eller funnits på Macmarknaden. Ibland hittar jag tillfälliga favoriter från andra tillverkare, men jag hittar alltid tillbaka till Digital Performer, kanske mest för att programmet är så självklart lättarbetat. Det innehåller allt som man behöver för att kunna skapa musik – utom den där inspirationsknappen förstås, men den lär dyka upp i DP 5.