Märkligt musikmissbruk (ledare i MM nr 1/2005)
av Gunnar E Olsson
Har ni tänkt på hur mycket musik vi omger oss med som vi egentligen inte lyssnar på – eller som det är inte meningen att vi ska lyssna på. Om vi mot all förmodan ändå hör den blir vi oftast bara irriterade.
De självklara exemplen är väl så kallad hissmusik, som bara är tänkt att invagga oss i ett tillstånd av trygghet och välmående. Vi hittar den i just hissar och på varuhus, men den har även spridit sig till telefonsvarare och -växlar, och det är väl framför allt på de sistnämnda ställena – där man mer eller mindre får musiken rätt i örat – som musiken ibland kan bli lite väl påträngande. Man blir plötsligt medveten om att man tvingas lyssna på ett musikstycke som man inte själv valt och som man kanske inte ens tycker om.
Fågelsång är faktiskt ett annat exempel. På rätt plats och vid rätt tidpunkt är det helt underbart att höra en koltrast dra igång sina oändliga improvisationer. Vid fel tidpunkt kan däremot fågelsång bli lite småjobbig. Jag vet. En smågalen kusin till koltrasten, rödhaken, eller Erithacus rubecula som han heter på latin, har nämligen slagit sig ner i vår trädgård. Trots den lilla kroppen är han en baddare på att drilla på. En sökning på nätet ger en beskrivning på sången som ”en räcka av glasklara ljusa toner som varieras i högt tempo”. ”Glasklara”, sa Bull.
Det sägs också att ”övervintringsområdet omfattar främst Italien, Frankrike och Iberiska halvön. Milda vintrar stannar ett mindre antal rödhakar kvar i södra Sverige”. En av dem har i alla fall bestämt sig för att övervintra i vårt grannskap och där sitter han nu och sjunger utan att hämta andan, även om det är becksvart ute och temperaturen går en bra bit under nollstrecket. Han börjar sin konsert redan vi tvåtiden på natten och sedan kör han extranummer på extranummer hela natten. Lite irriterande för den som vill sova en stund på natten, om ni frågar mig.
Jag stötte på ytterligare ett exempel på musik som det inte var tänkt att jag skulle höra, i en TV-serie häromkvällen. Det var en amerikansk serie som heter Mitt liv som död (amerikanska titlen är Dead like me). Av någon anledning hamnade jag framför TV:n just som den började och jag noterade under förtexterna att Stewart Copeland (ni vet, Police-trummisen) hade gjort musiken, så jag tänkte att jag skulle lyssna lite extra. Inledningstemat var helt okay, det påminde lite i anslaget om musiken till en annan serie om döden och dess handhavande, Six Feet Under.
En bit in i filmen blev jag dock en aning konfunderad. Våra hjältar satt och småpratade på ett fik av den typ som man kallar diner i det stora landet till vänster på kartan. Efter en stund hör jag musik som jag känner igen, men den är så svag att jag till en början tror att det är grannen som spelar. När jag sänker TV-ljudet för att kolla om så verkligen är fallet, blir det till min stora överraskning i stället alldeles tyst. När jag skruvar upp TV-ljudet igen kommer även folkmusiken tillbaks. Listig som jag är räknar jag då ut att musiken är en del av TV-ljudet och när jag därför skruvar upp ljudet ytterligare står allt klart för mig. I stället för vanligt atmosfärljud, det vill säga brum, brus och annat (o-)ljud som finns naturligt i en miljö, hade man lagt in musik väldigt, väldigt svagt – nästan ohörbart – men inte så svagt att inte den hundörade chefredaktören hörde det och dessutom kände igen musiken. Det var Sparf fars polska efter Sparf far, en gammal legendarisk spelman, född 1839 i Rättvik, och låten finns inspelad av bland annat Orsa Spelmän. Men att använda denna fina spelmanslåt som bakrundsbrus är väl närmast att betrakta som rent musikmissbruk!
Behöver vi den här typen av extraljud? Vad är det egentligen för fel på gammal hederlig tystnad? Det är oftast ett utmärkt medel för att påverka oss. Det kan få oss att stanna upp en stund och samla tankarna, att vända uppmärksamheten inåt för några ögonblick, men det är kanske inte något vi vågar oss på nuförtiden. Det kan onekligen kännas lite riskabelt. Det kan bli väldigt naket och avslöjande att stå där utan någon ljudkuliss som skyddar oss och avskärmar oss från alla våra vardagliga ångestframkallande tankar. Musikalisk Zoloft, kanske…?
About The Author
