Svenskhetens äkthet och bevarande? (ledare i MM nr 9/2005)
av Gunnar E Olsson
Ni får absolut inte tolka månadens rubrik som någon sorts nationalistiskt/rasistiskt upprop – det är inte min grej. Jag placerar mig själv lång bort från de högljudda gaphalsar som marscherar i takt och ropar slagord, vad gäller åsiktsskalan.
Jag sitter i alla fall och lyssnar på P3 Svea – svensk musik på Sveriges Radios Program 3. Trodde jag ja, men det handlar till mer än 90 procent om engelskspråkig musik. Visserligen spelad av artister bosatta i Sverige, men det svenska språket lyser verkligen med sin frånvaro. Inte totalt, förstås … Men de som använder sitt modersmål för att göra musik verkar vara så gott som uteslutande ambitiösa hiphopartister och Winnerbäck/Lundell-soundalikes. Inte särskilt upplyftande. Det känns som om musiker och låtskrivare alltmer överger svenskan som budskapsbärare för sina texter.
Våra lagstiftare verkar – också – helt och hållet gå i EU-byråkraternas ledband. Vad som är bäst för EU är också bäst för Sverige, tänker man, och detta gäller även de mest huvudlösa och ogenomtänkta förslag. För några månader sedan beskrev jag hur de stackars holländarna skulle beläggas med dubbla straffskatter för att de gillade musik. Hårddiskar, mp3-spelare, CD- och DVD-skivor som var inspelningsbara skulle beläggas med ganska rejäla skatter. Jag gav ett prisexempel på en iPod som skulle bli rejält mycket dyrare i inköp i Holland. Som om inte hotet från havet skulle vara nog för de hårt pressade holländarna.
Den officiella motiveringen var, som alltid, att det var för artisternas och musikskaparnas bästa. Skivbolagen driver ju sin verksamhet helt på någon sorts välgörenhetsbasis – alla tre. Det är klart att det kostar på att marknadsföra svaga plattor från stora, redan etablerade artister. För marknadsföring är väl det enda de ägnar sig åt idag –och inte ens detta gör de med någon större framgång.
Det blev tyvärr som jag befarade redan då jag läste om det holländska exemplet. Vi svenskar ska väl inte vara sämre. Nu har det nämligen bestämts, från det håll där riktigt korkade beslut tas, att det också ska läggas skatt på allt som snurrar – eller står still med, för den delen – där man kan lagra musik i en eller annan form här i det land där hjältar bor.
Det verkar inte som man tänkt igenom detta riktigt ordentligt.
Å ena sidan lagstiftar man nu så att det blir väldigt klart och tydligt att det är olagligt att ladda ner låtar från nätet utan att betala för sig. I samma andetag uttalar sig en herr Thomas Bodström att man inte kommer att satsa några polisiära resurser på att beivra denna lag. Snacka om dubbla budskap. Å ena sidan har nu folk möjlighet att betala för sina nedladdningar. Apples iTunes Music Store har till exempel sålt över 500 miljoner (!) låtar över nätet. I andra änden inför man en skatt där du får betala för dina nedladdningar en gång till!
Det är olagligt att ladda ned låtar utan att betala för sig. Alltså köper folk låtarna helt lagligt över nätet. Men för säkerhets skull ska man betala en extra skatt på sin mp3-spelare eller sina CD-/DVD-skivor i alla fall. Det är inte precis sådana budskap som får gemene man att tro mer på överheten. Var det verkligen så det var tänkt? Eller skiter man i vilket …?
Jag vet förstås av egen personlig erfarenhet att det mycket sällan blir som man tänkt sig. Själv packade jag bilen full med diverse inspelningsutrustning för att vara väl förberedd när inspirationen slog till. Helst skulle detta tillslag förstås äga rum alldeles i början av den fyra veckor långa semesterperiod som familjen valt att tillbringa i torpet i skogen bland älgar och skogsmullar. Nu blev det inte på det viset. Min förvirrade hjärna fick i stället för sig att det var dags att skriva en bok – en lång djävla detektivroman. ”Och när blir den färdig då?” ”På lördag?” ”Nån gång i höst?” ”Strax innan det blir dags att göra färdig plattan med eget låtmaterial?” Inte fan vet jag …
När så äntligen hjärnan fattade att det var låttexter och små melodier den skulle leverera, så skickar den iväg en massa textfragment och idéer på engelska – inte svenska, som jag är van att jobba med. Riktigt dåliga popklichéer blev det till råga på eländet. Så vad gör man? Jag spelade in låten i alla fall. Vem vet? Det kanske kommer en riktig text så småningom – på svenska. Som man kan stå för och som kanske kan berätta nåt … Fan tro’t!
About The Author
