Vi gör ett nytt försök – ny mastering

Här har jag testat några nya masteringsverktyg, bland annat PSP Infinistrip, PSP Master Compressor, Abbey Road Mastering från Waves, och Shadow Hills Mastering Compressor från Plugin Alliance. Den sistnämnda kan nog bli en favorit i framtiden. I övrigt gäller fortfarande nedanstående…

Det här är ett demo- eller soundtrack-spår där jag visar hur det kan låta när man använder mjukvara istället för riktiga akustiska gitarrer. Jag har använt både Picked Nylon och Strummed Acoustic 2 från Native Instruments, plus Strum Guitar från WavesFactory. 
Jag har även använt impOSCar 2 från GForce, Felt Piano från Spitfire Audio, Postcard Piano från Teletone Audio, den akustiska basen till EZBass från Toontrack, plus deras Superior Drummer 3 , tillsammans med tre olika preset från den häpnadsväckande synten THORN utvecklad av Dmitry Sches. 
Sologitarren (handspelad) kommer från min gamla trotjänare, den egentillverkade Stratocaster-inspirerade röda gitarren, och den har spelats in via en SansAmp GT2. Delayet är det fantastiska Other Deserted Cities från Audio Damage, och reverbet är Audio Ease Altiverb där jag använder ett impulssvar (IR) från oljetanken i Inchindown, Skottland. Det är troligen det längsta reverbet i världen! Jag har använt en medium-inställning för solospåret, ”endast” 241 sekunder långt. Håll till godo!

And in English:  I also tested a few (to me) new Mastering Plug-ins, among others PSP Infinistrip, PSP Master Compressor, Abbey Road Mastering from Waves, and Shadow Hills Mastering Compressor from Plugin Alliance. I suspect the last one will end up being a favourite of mine in the near future. Otherwise the following still applies…


Demo-/soundtrack showing the use of three different acoustic guitar sound-alike pieces of software. I used Picked Nylon as well as Strummed Acoustic 2 from Native Instruments, plus Strum Guitar from WavesFactory. Also I used impOSCar 2 from GForce, Felt Piano from Spitfire Audio, Postcard Piano from Teletone Audio, the acoustic Bass for EZBass by Toontrack, plus their Superior Drummer 3 , along with there different presets from the marvellous synth THORN by Dmitry Sches. The lead guitar is my trusted old Stratocaster look-alike, which I built myself, and it’s recorded via a SansAmp GT2. The delay is the fantastic Other Deserted Cities by Audio Damage, and the reverb is Audio Ease Altiverb using the IR from the oiltank in Inchindown, Scotland. This is probably the longest reverb in the world! For the lead track I used the medium setting, ”only” 241 seconds. Enjoy!

Nu ska han stila sig … igen

Det här är ett demo- eller soundtrack-spår där jag visar hur det kan låta när man använder mjukvara istället för riktiga akustiska gitarrer. Jag har använt både Picked Nylon och Strummed Acoustic 2 från Native Instruments, plus Strum Guitar från WavesFactory.

Jag har även använt impOSCar 2 från GForce, Felt Piano från Spitfire Audio, Postcard Piano från Teletone Audio, den akustiska basen till EZBass från Toontrack, plus deras Superior Drummer 3 , tillsammans med tre olika preset från den häpnadsväckande synten THORN utvecklad av Dmitry Sches.

Sologitarren (handspelad) kommer från min gamla trotjänare, den egentillverkade Stratocaster-inspirerade röda gitarren, och den har spelats in via en SansAmp GT2. Delayet är det fantastiska Other Deserted Cities från Audio Damage, och reverbet är Audio Ease Altiverb där jag använder ett impulssvar (IR) från oljetanken i Inchindown, Skottland.

Det är troligen det längsta reverbet i världen! Jag har använt en medium-inställning för solospåret, ”endast” 241 sekunder långt. Håll till godo!

En man, en röst, en gitarr … och en vissling

Året var 1988. Det ville sig vid den tiden att trubaduren Björn Afzelius skulle släppa en live-platta – lite unplugged, om ni förstår vad jag menar. Ljudteknikern Thomas Folland hade spelat in Björn spelande gitarr och sjungande – på Björns karakteristiska vis – och man hade använt inspelningsbussen som Intervideo förfogade över. Björn och Thomas hade lyssnat igenom resultatet, men speciellt på en låt var det något som saknades. Låten hette ”Bland bergen i Glencoe”, och den behövde onekligen något extra. På studioversionen används säckpipor i någon sorts soloparti, men det är ju svårt att spela säckpipa och gitarr samtidigt, det förstås ju alla. Björn hade visserligen försökt vissla ett solo, men just vissling var inte hans stora grej. Det lät rätt visset, det var man överens om. Då kom Thomas Folland, som den driftige man han var, till insikten att man fick söka efter någon som behärskade visslingens ädla konst på annat håll. Man ville inte ta till någon extern kraft, men visst kunde man fråga sig för i huset.

Den förste Thomas frågade råkade vara en person, som visserligen inte var så väl förtrogen med (läs: förtjust i) Björn Afzelius musik, men han var ju ändå en musikant som precis hade vunnit Sveriges, och tidningen Hifi & Musiks, första (och enda) demotävling, så helt omusikalisk kunde han ju inte vara. Gunnar var vid just den tidpunkten ivrigt sysselsatt med att kopiera VHS-kassetter till SKF, eller något annat företag. Det var just sådant man i första hand sysslade med på Intervideo. Man gjorde företagspresentationer, och det var just sådana Gunnar satt och kopierade i stora mängder, när Thomas kom inrusande i hans rum och frågade: Kan du vissla, Gunnar? När han svarade jakande på den abrupta frågan, blev han ombedd att genast följa med till ljudavdelningen där Thomas hade sitt säte vid ett gigantiskt mixerbord. Gunnar fick ta plats i det så kallade ”speaker-båset”, som i första hand användes för att spela in olika språkversioner av de ”Voice-Overs” som man försåg de olika företagspresentationerna med.

Låten ”Bland bergen i Glencoe” spelades upp och Gunnar ombads vissla ett var verser till det gitarrkomp som herr Afzelius hade spelat. Sagt och gjort. Gunnar visslade glatt, och om inte dokumentation är helt fel, var den andra tagningen tillräckligt bra för att användas. Resten är, som brukar säga, historia. Något gage var det aldrig tal om, och dokumentationen – som vi nämnde förut – är i det närmaste obefintlig. Ingenstans ges någon credit för den påpasslige visslaren. Om det inte vore för det här inlägget hade säkert allt fallit i total glömska. Här är låten:

Ni måste välja att trycka på ”Lyssna på hela låten på Spotify” för att kunna avnjuta den ”formidabla” visslingen, annars får man endast höra en halv minut av Björns sång. Men om det här var en tagning som var helt godkänd, undrar man förstås hur Björns ursprungliga vissling lät. Det finns andra tagningar – med bild – där låten framförs, men ingenstans, förutom på den här plattan, hör man någon som visslar. Man kunde förstås inte med att köra play-back, enbart på den här snutten.

Det här var länge det enda alster på Spotify där Gunnar E Olsson var representerad, och definitivt den enda platta, som han medverkat på, men nu finns även ett gitarrinslag dokumenterat på Spotify. Det är gruppen Stugan, som på låten ”Ingen kan i alla fall höra vad jag tänker” använt några av Gunnars gitarrslingor. Tack för det grabbar!

För den som är nyfiken på fler alster där Gunnar E bidrar med vissling finns det här radioinslaget där han visslar i en hyllningslåt till den då nyligen bortgångne Muddy Waters. Ni kan höra det här (eller bläddra nedåt bland inläggen på den här sidan):

Demolåt, eller konsten att göra det enkelt för sig

Ibland kan man få ”feeling” när man testar nån ny hård- eller mjukvara. Detta gällde i allra högsta grad när jag fick en liten burk från DSM & Humboldt Electronics på testbänken. Simplifier stod det på kartongen. Och extra lätt var det att få välljud ur den. Raskt kopplades den in i min lilla hemstudioanläggning. Två XLR-kontaktförsedda mickkablar kopplades direkt till mitt anspråkslösa ljudkort, och ljuv musik uppstod. Resultatet kan ni avnjuta här nedan. Alla gitarrer har gått direkt igenom Simplifier. Trummisen kommer från norrländska Tonträsk och basisten likaså. Nej, nu skojade jag allt till det. Toontrack heter ju företaget som levererar mjukvara, så till och med en enkel strängbändare som undertecknad kan få det att svänga. Håll till godo!

En dag i en testskribents liv

Det finns tillfällen då man märker att en utvecklares/tillverkares sätt att tänka inte riktigt överensstämmer med ens egna tankegångar. Tillverkaren har idéer som på papperet, och kanske även för många användare, ser ut att fungera alldeles utmärkt, men när man överför de här idéerna i praktiken visar det sig att det finns en del luckor i resonemanget, eller i varje fall delar där man inte tänkt igenom det hela fullt ut. Det är helt enkelt detaljer som skaver. Varför gjorde man si, när man kunde gjort så? De här produkterna kan vara hur framgångsrika som helst, men för mig själv som användare och/eller testare kan det, på det personliga planet, vara svårt att riktigt gilla dem. Det tar emot på nåt vis. Ibland kan det vara svårt att riktigt sätta fingret på vad det är som känns fel. Andra gånger är det bara så solklart.

Sen kan det ju också vara på helt motsatt sätt. Världen och hans svärmor är tämligen likgiltiga inför en produkt, men man känner ändå på något sätt en värme och en sympati för den stackars missförstådda produkten.

”Va fan, den låter ju faktiskt riktigt bra, speciellt i ett sammanhang. Kanske inte i isolering, men i en mix fungerar den helt perfekt. Varför har inte folk insett att det här är en toppengrej, för en tämligen liten penning?”

Det handlar en hel del om magkänsla, intuition, eller vad man nu vill kalla det. Det är klart att vi testare lägger en hel del vikt vid specar, hur det låter, användarvänlighet, och liknande fullt påtagliga egenskaper, men ofta är det minst lika viktigt hur det känns i magtrakten. Ju äldre man blir i gamet – själv har jag hunnit testa hård-, och mjukvara i över trettio år, åt flera olika magasin – desto större betydelse tycks den där magkänslan ha när man bedömer en produkt. Jag inbillar mig att en mordutredare som har hållit på och förhört vittnen ett antal år känner ungefär samma sak. Intuitionen är helt enkelt livsviktig för artens överlevnad. Man ska akta sig för ormar och giftiga spindlar. Och som testare måste man helt enkelt även ta med den känslan i bedömningen av en produkt.

Nu låter det här som ett försvarstal för alla märklig omdömen jag fällt om en produkt genom åren – och det kanske det är – men framför allt vill jag att ni själva tar med den här aspekten när ni gör en bedömning. Känslan är sååå viktig. Speciellt gäller det hårdvara, och vad kan väl vara hårdare än en elgitarr. Känns den inte riktigt rätt i handen när du provar ett instrument, kommer den aldrig bli den vän och livskamrat du letade efter. Precis därför har jag väldigt svårt att förstå hur folk kan beställa en elgitarr på nätet, utan att kunna känna på den innan, bara för att man inbillar sig att den är några futtiga hundralappar billigare – vilket den ofta inte heller visa sig vara i slutänden. Men nu har vi spårat ur fullständigt. Över till dagens testobjekt…

 

Ett par ”nya” låtar

En liten låtskiss gjord i Garageband i ”Paddan”. Helt instrumentalt. Alldeles för många gitarrer, men se det som en hyllning till alla andra gitarrister därute, som inte heller kan hålla igen.

[soundcloud url=”https://api.soundcloud.com/tracks/298235469″ params=”auto_play=false&hide_related=false&show_comments=true&show_user=true&show_reposts=false&visual=true” width=”100%” height=”450″ iframe=”true” /]

Och det här är en hyllning till Peter Green, inspirerad av hans ”The Wheels Keep On Turning” – fast med text på svenska. Inspelad med Focusrite Clarett 2pre, en ack gura, min röda strata och en kondensatormick, direkt in i Garage Band. En smula fixad och tillrättalagd med Melodyne 4 studio. Tester på båda finns i olika nummer av MM…

[soundcloud url=”https://api.soundcloud.com/tracks/257425359″ params=”auto_play=false&hide_related=false&show_comments=true&show_user=true&show_reposts=false&visual=true” width=”100%” height=”450″ iframe=”true” /]

Ännu ett läkarbesök

Det ska inte vara lätt att göra musik… eller inte film heller, för den delen. Extra svårt blir det förstås om man gett sig Fan på att göra allt på egen hand. ”Kan själv!”. Musiken är förstås som den är – det är för sent att gråta över spilld mjölk. GarageBand står för mjukvaruinstrumenten, en samplad Mick Fleetwood håller takten, och undertecknad mumlar fram sitt egenhändigt hopknåpade pekoral till text.
Man ska väl inte heller hålla på och gråta över människor man förlorat här i livet – vänner, släktingar eller bara vanliga bekanta, som man av en eller annan anledning fattat tycke för. Men ibland hemfaller jag åt lite mer vemodiga tankar och då hjälper faktiskt Dr Blues mig att komma på fötter igen – att vända det sorgsna till något vackert och tänkvärt, något som stärker en i den fortsatta vandringen här på den sköra jordskorpan.
Men det där med att både filma och redigera en video där man själv även står framför kameran är nog att ta i, jag har ju faktiskt en massa vänner som gärna hade hjälpt till, och antagligen även skapat ett bra mycket bättre slutresultat, men som sagt … ”Kan själv!” (Det var väl då själva Fan…)

The Nazz

Det mesta av det här materialet är inspelat på rullband och har gått genom många händer innan det hamnat i min ägo. Följaktligen har många generationers kopierande påverkat den tekniska kvalitén på ett tragiskt vis. Det musikaliska budskapet, och kanske framför allt, det historiska intresset gör dock att jag helt enkelt måste dela med mig av dessa dokument.

TheNazz3_sepia-lores

The Nazz tog sitt namn efter Yardbirdslåten ”The Nazz are Blue” från LP:n ”Roger The Engineer”. Det är för övrigt en av få låtar – och kanske det enda albumspår – där vi hör Jeff Becks ”sångröst“.

För att återgå till The Nazz, så tog gruppen faktiskt det namnet innan den amerikanske gitarristen Tod Rundgren dök upp med en grupp med samma namn. Det svenska The Nazz gav aldrig ut några plattor. De enda alster som finns bevarade är några udda och brusiga bandinspelningar från den tid då det begav sig.

The Nazz uppstod ur ruinerna efter R’n’B-bandet High Life Sect. Den första uppsättningen av bandet hade Mats Dahlberg på bas och sång, Roger Norlund och Gunnar E Olsson på gitarr och sång, Anders “Shorty” Larsson på trummor och Philip Tagg på keyboards.

Ytterligare tre basister (Erik Otternäs, Pär Dawid Johnson och Herbert Bodinger) och ytterligare en trummis (Tommy Löwbäck) passerade revy i bandet innan det upplöstes 1970.

The Nazz turnerade genom hela Sverige och halva Norge och deltog med stor framgång i flera av de popbands-tävlingar som anordnades i Sverige på 60-talet. De vann nästan alltid …

Som till exempel tävlingen som Nya WemlandsTidningen anordnade på Sundstas ungdomsgård. Där var förstapriset en resa till England. deltog vi segrade, men vi åkte aldrig till England… En miss förstås. Vi spelade bland annat detta alster:

En liten promorulle

Jag passade på att filma mig själv med min iPhone 4 när jag var ensam på landet. Öppnade sedan iMovie i kameran och hämtade upp ljudspåret till Doktor Blues från iTunes. Vips har vi en färdig promorulle … inte ett klipp, bara ren njutning!

Doktor Blues from Gunnar E Olsson on Vimeo.