Rory Gallaghers Stratocaster auktioneras på Bonhams i höst

Han var känd för sina magnifika live-uppträdanden, och Rory Gallagher (1948-1995) var en inspirationskälla både för sina fans och en mängd musiker. Av många var den irlandsfödde Gallagher ansedd som en av vår tids mest betydelsefulla gitarrister.  

Nu ska Rory Gallaghers instrumentsamling auktioneras bort på Bonhams på New Bond Street i London. Den som vill vara med och bjuda bör lägga datumer 17 oktober på minnet.  

Rory Gallagher-kollektionen består av en enastående samling gitarrer, förstärkare och andra tillbehör från Gallaghers alltför korta karriär. Hela samlingen kommer från Gallaghers familj.

Det främsta objektet i samlingen är förstås utan tvekan Rorys ikoniska Fender Stratocaster från 1961. Kanske den mest välkända Stratan i rockhistorien. Utgångspriset kommer ligga någonstans mellan 700 000 och 1 miljon Pund.

Rory Gallagher köpte gitarren för 100 Pund på kredit av ägaren till Crowley’s Music Store i Cork, på Irland, 1963. Enligt legenden lär det vara den första Stratocastern som nått Irlands kust.

Den här gitarren blev synonym med Gallagher och dess typiska slitna utseende har gjort den till en av världens mest ikoniska elgitarrer. Den har visats på en mängd olika utställningar, synts på en mängd olika gitarrtidningsomslag, och har spelats av musiker som Johnny Marr och Joe Bonamassa. Sedan 2004 har Fender sålt kopior av gitarren som en del i sin Artist Signature-serie. Otaliga är väl även de gitarrbyggare som på egen hand försökt relikera och efterlikna Rorys klassiska Strata.

Claire Tole-Moir, som representear Bonhams popkulturavdelning kommenterar: ”Rory Gallagher’s 1961 Fender Stratocaster är en av världen mest välkända gitarrer. Den utgjorde en viktig del i Rory Gallaghers liv, och fanns med honom under hela hans karriär. Man kan säga att det var genom den här gitarren som han skapade sitt eftermäle som en våra absolut främsta gitarrister. Den har tagits om hand av Dónal Gallagher, Rorys bror och för detta manager, och deras familj alltsedan Rory gick bort år 1995.

Bonhams är hedrade över att få förtroendet att ha med denna ikoniska Stratocaster på auktionen och vi är stolta över att kunna tillkännage det landmärke som försäljningen av Rory Gallaghers omfattande samling utgör.”

Dónal Gallagher, Rorys bror och tidigare manager, kommenterade: ”När nu nästan trettio år har gått sedan min bror Rory gick bort, tror jag att det är dags för andra att ta över vårdnaden av Rorys ”föräldralösa” Fender Stratocaster från 1961 och resten av hans otroliga instrumentsamling. Sedan 1995 har jag känt det som ett uppdrag att befästa Rorys arv och bredda kunskapen om hans musik. Så i det som varit ett av de svåraste och mest känsliga besluten jag någonsin tagit, har jag bestämt mig för att nu släppa hans instrument till försäljning, så att dessa tecken på hans arv ska kunna njutas av andra.”

Även Sir Brian May har några ord att säga om Rory Gallaghers Stratocaster: ”Rory var en av väldigt få på den tiden som kunde få gitarren att göra vad  somhelt, tycktes det mig. Det kändes som ren magi… Jag minns att jag kikade på den där gamla slitna Statocastern och undrade hur all denna magi kunde komma från ett sådant instrument?”

Brian May har även sagt: ”Rory är en av anledningarna till att jag gör det jag gör idag.” 

Försäljning: The Rory Gallagher Collection

Plats: New Bond Street, London

Datum: Torsdag 17 Oktober 2024

För ytterligare information mejla press@bonhams.com

X-Stream Spectral Synthesizer – spännande gratisplugg från Steinberg

Steinberg har precis släppt X-Stream, en monophonic spectral synthesizer med vars hjälp man kan skapa helt nya sound, eller komponera spännande ambient-musik, och den är helt gratis! 

För den som jobbar med filmmusik, eller har Peter Gabriel och Kate Bush, eller liknande artister som förebilder, är gratispluggen X-Stream verkligen en gudagåva. Ett otroligt kraftfull verktyg för ljudkreatörer!

Steinberg hävdar själva att X-Stream för HALion kan hantera samplingar, eller ljudklipp och förvandla dessa till ett ”färgrikt spektrum av ljud”, genom att time-stretcha, loopa och manipulera ljuden på ett helt nytt sätt.

X-Stream kan vrida och vända, sakta ner eller speeda upp ljud och på så sätt förvandla vilka samplingar som helst med hjälp av både nya och innovativa ”spectral-algoritmer” och andra effekter.

X-Stream innehåller fler än 100 presets.

X-Stream är ett nytt verktyg för ljuddesign, men det kan även skapa intressanta rytmer och beats. Genom sin förmåga att skapa märkliga pads eller ”drones” för ambient musik, fungerar X-Stream även förträffligt för den som komponerar filmmusik och liknande. Och allt detta är helt gratis!

X-Stream innehåller massor av spännande färdiga fabriksljud, men framför allt kan du också ladda in egna ljudfiler – vad som helst – one-shots, eller hela ljudspår. Din fantasi sätter gränsen. 

Ladda ner den!

Du kan ladda ner X-Stream gratis genom att gå till Steinbergs hemsida och logga in, eller skapa ett nytt konto, och ladda ner Steinberg Download Assistant. Tänkt på att du behöver någon version av HALion 7.1 för att kunna köra X-Stream. Det går utmärkt med gratisversionen HALion Sonic 7.1, så passa på att ladda ner den också, när du är i farten, om du inte redan har den.

För dig som är intresserad av den fulla versionen av HALion 7.1 kan du köpa den till halva priset fram till slutet av Juli 2024. 

Du behöver Steinberg Download Assistant för att ladda ner X-Stream och HALion Sonic 7.1.

Viktiga funktioner

  • Fungerar med alla versioner av HALion 7.1 i en mängd olika DAW-program
  • Innehåller fler än 100 färdiga fabriksinställningar från ljudkreatörer runt om i världen
  • Dra-och-släpp dina samplingar och låt X-Stream förvandla dem till mäktiga svävande ljudlandskap
  • Skapa abstrakta ”drones” och effekter för film- och datormusik, eller nyskapande elektronisk dito

Länkar

Produktsida: www.steinberg.net/vst-instruments/x-stream 

YouTube-videor: 

Slut för idag – tack för idag!

Det ”goda nya året” som vi alla önskat varann började kanske inte så där putslustigt. Krigen runt om i världen pågår med oförändrad frenesi. Människans grymhet är synbarligen oändlig – liksom dess dumhet, om ni frågar Einstein. Vi hjälps åt att förinta den enda beboeliga planet vi känner till, och vi låter oss ledas av politiker som är totalt oförmögna att ta de viktiga men obekväma beslut som krävs för att vända den här trenden.

Som en liten fyrbåk i detta hav av jämmer och elände har Musikermagasinet stuckit upp – i alla fall för oss som ser musiken som en helande och enande kraft. Musik är ju ett språk som man kan förstå i alla jordens länder, oavsett vilket talat språk man annars använder.

Churchill lär ha sagt något i stil med: Om vi inte kan försvara oss för att bevara konsten och kulturen (dit ju musiken hör i allra högsta grad) vad har vi då att kämpa för?

Han lär även ha sagt: ”Det skulle innebära en genomgripande politisk reform om det sunda förnuftet kunde breda ut sig lika snabbt som enfalden.”

Det är kanske det paradigmskiftet som vi alla väntat på.

Det låter kanske lite förmätet att jämföra sig med en sådan gigant som Sir Winston, men för oss som jobbat med den här tidningen, som funnits i en eller annan form ända sedan slutet av 70-talet, har den haft en enorm betydelse. Av all uppskattning vi fått från våra läsare under åren att döma, tror jag att vi, åtminstone en och annan gång, varit ganska rätt ute.

Allting har dock en ände, och det gäller tyvärr även för oss som gör tidningar.

Vi har precis färdigställt det allra sista numret av MM. Själv har jag skrivit för tidningen i över 35 år, och flera av mina kollegor har kämpat nästan lika länge. Vår ansvarige utgivare, och grundaren av tidningen, Björn Hansen, har förstås kämpat längst av dem alla. Men nu är det slut.

Nästan alla annonsörer har på senaste tiden svikit oss – det finns undantag; tack till Toontrack, EBS, Lundgren Pickups och några till! Jag vill inte låta bitter, men det känns som att många företag tror att den glättade yta, som representeras av så kallade influencers, som enbart vistas i en helt digital värld, har större betydelse och kan ge musiker mer än vad väl underbyggda hands-on tester från aktiva musikerkollegor kan göra.

Hela musikindustrin har det förstås tufft, men utan annonsintäkter går det inte att göra en tidning. Om man samtidigt motarbetas av krafter som inte värderar kultur särskilt högt blir det riktigt tufft.

Allt detta blev slutet på Musikermagasinets mer än 30-åriga historia.

Så visst, det nya året hade verkligen kunnat börja bättre.

Jeff Beck – som jag minns honom

Ännu en gitarrhjälte har lämnat oss. Les Paul, Jimi Hendrix, Roy Buchanan, Michael Bloomfield, Peter Green – de var alla delaktiga i vår fostran som gitarrister. Men den allra största i min bok var utan tvekan Jeff Beck. Och nu har även han lämnat oss…

Det är med stor sorg jag läser att Jeff Beck inte längre finns bland oss. Han dog i förrgår kväll efter att ha smittats av epidemisk hjärnhinneinflammation. Beck har funnits med mig som en stor gitarrhjälte, ända sedan jag själv började spela gitarr i början av 1960-talet. Talande nog är han fortfarande den enda gitarrist som jag har en stor bild av på väggen i min projektstudio. Det är en 70×100-plansch av omslaget till marsnumret av Musikermagasinet från 2001. Jag har inga planer på att ta ner den planschen bara för att Beck själv ”tagit ner skylten”. Tvärtom!

Det här är bilden som prydde omslaget av Musikermagasinet i Mars 2001.

ALL VÅR BÖRJAN…

Det har de senaste dagarna ordats så mycket om Jeff Becks formidabla virtuositet, hans underbara ton, och hans egensinniga frasering, så vi låter det vara så, tills vidare… Alla som hört eller sett honom spela har på ett eller annat sätt inspirerats av hans hela uppenbarelse.

Första gången jag såg (och hörde) Jeff Beck spela live var 1967, när jag var på skolresa till England. Vi var stationerade i London, och gjorde bland annat en studieresa till en av Mullards rörfabriker utanför London. Det kunde faktiskt ha varit den i Blackburn, Lancashire, där det enligt John Lennon hade uppstått ”four thousand holes”, som han sjunger i Beatleslåten ”A Day in the Life”. Märkligt nog har Jeff Beck spelat in en underbar instrumentalversion av just den låten. Allt hänger ihop… 

Men nu har vi kommit en bit från ämnet… Jag och min bästa polare i klassen, gick varje kväll ut och kollade in olika band som spelade på klubbar i London. Det var verkligen ”Swinging London” på den tiden. Den ena kvällen såg vi gruppen the Nice med en vild Keith Emerson ridande på en Hammond-orgel, och nästa kväll var det en grupp som jag verkligen aldrig kunde tänka mig att missa. Spelningen ägde rum på klubben the Marquee på Wardour Street i Soho, och bandet som spelade var The Jeff Beck Group, med Rod Stewart på sång, Mickey Waller på trummor, och Ron Wood på bas. Och längst fram, Jeff Beck på gitarr, med en rejäl Marshall-stack, bestående av fyra 4×12-lådor bakom sig, och ovanpå det två stycken Marshall hundrawattsförstärkare. Jävlar i havet vad bra det var! Och högt så in i h-e! Naturligtvis njöt vi nåt alldeles hejdlöst. Den då unge (och tämligen blyge) Rod Stewart gömde sig mest bakom sånghögtalarna, men han hördes! Gruppen rev av de flesta av låtarna från plattan Truth, som ännu inte hade släppts, plus några till. Och det satt så in i bänken! Jag tror aldrig jag upplevt något så intensivt, rått, och medryckande i musikväg – vare sig före eller efter det tillfället. Här var verkligen Jeff Beck i sitt esse. Visst, han hade gjort fina grejer tidigare med Yardbirds, men det här var på riktigt!

The Jeff Beck Group (första upplagan) med från vänster: Rod Stewart, Ron Wood, Mickey Waller, och Jeff Beck.

EXTREMT KORT HISTORIK 

Jeff Beck var född i Surrey 24 juni 1944. Sjöng tidigt i kyrkokör och spelade både violin och cello. Efter att ha sett några live-konserter med Buddy Holly och Gene Vincent bestämde han sig för att börja spela gitarr. Jeff slutade skolan och började ”försörja” sig som musiker vid 18 års ålder. År 1965 – blott 20 år gammal – fick han axla Eric Claptons mantel (ja, han ärvde faktiskt till och med Claptons scenkostym), som sologitarrist i R & B-bandet the Yardbirds. (Clapton slutade efter att gruppen ”tagit en alltmer kommersiell kurs”.) Med Beck som gitarrist hade Yardbirds en rad hits med bland annat ”Still I’m sad”, ”Evilhearted You”, och ”Shapes of Things”. 

Yardbirds med Chris Dreja, Keith Relf, Jim McCarty, Jeff Beck och Paul Samwell-Smith.

Efter Yardbirds blev det som sagt Jeff Beck Group, men redan efter att ha släppt två plattor, Truth och Beck-Ola, var det dags att gå vidare.

Nick Mason från gruppen Pink Floyd berättade långt senare att man gärna hade haft med Beck som ersättare till den avhoppade Syd Barrett, men ingen av floydarna vågade ens fråga Beck. Han var däremot tillfrågad om att ersätta den bortgångne Brian Jones i the Rolling Stones, men efter att ha jammat med dem avböjde Beck.

I ett rätt sent YouTube-klipp kan man se kompisarna Alice Cooper och Beck sitta och pokulera om just detta. Beck säger att han aldrig hade kunnat komma överens med Keith, och båda skrattar åt det faktum att Stones inte hade något färdigt slut på någon av sina låtar. 

Ytterligare ett par plattor under namnet The Jeff Beck Group släpptes, dock med en helt annan sättning. Där hade man Cozy Powell på trummor, Bobby Tench på sång, Max Middleton på keyboards och Clive Chaman på bas. 

En av de två plattor som släpptes med den andra konstellationen av The Jeff Beck Group, Rough and Ready.

Tillsammans med Tim Bogert och Carmine Appice från den amerikanske gruppen Vanilla Fudge bildade Beck 1973 en riktig Powertrio. Tanken var från början att även Rod Stewart skulle medverka i gruppen, men projektet lades på is efter att Beck skadats rätt allvarligt i en motorcykelolycka, och när Beck äntligen var på benen igen, hade Stewart andra projekt på gång, så BBA blev enbart en trio. Efter en studio- och en Live-LP upplöstes gruppen. Ytterligare ett studioalbum lär finnas inspelat, men kommer antagligen aldrig att släppas. Gruppens största hit var en version av Stevie Wonders ”Superstition”, vars dominerande riff var något som Jeff skapade när han jammade med Wonder under förarbetet till dennes album Talking Book. Tanken var från början att Beck skulle få släppa låten före Wonder, men BBA:s platta blev försenad och Wonders management tryckte på för att Wonder skulle släppa den först, eftersom de såg den enorma hit-potential låten besatt.

Beck Bogart Appice släppte ett studio- och ett live-album. Ytterligare en Live-platta lär vara inspelad, men har ännu inte släppts. Det kanske sker nu, när Beck inte längre finns bland oss.

Jeff Beck var vegetarian ända sedan 1969, och han tackade nej till både alkohol och andra droger. Hans laster här i livet tycks enbart ha varit dragster-bilar, gitarrer och musik. Och möjligtvis kvinnor. Hans fru Sandra var i vart fall hustru nummer sex. 

DET DÄR MED SÅNG…

På Wikipedia kan vi läsa följande: ”Trots att Beck inte var speciellt känd hos allmänheten (mycket beroende på att han valt att inte sjunga som till exempel Eric Clapton, men även på att han rör sig så fritt mellan olika genrer), så lär han vara en av världens mest respekterade gitarrister av just gitarrister.”

Den sista biten, att han var en världens mest respekterade gitarrister bland andra musiker är helt sann, men just den delen att han valt att inte sjunga, är väl inte riktigt sann…

Han sjöng i kyrkokör när han var ung, och han har faktiskt sjungit på flera plattor. Det första exemplet var låten ”The Nazz Are Blue”, på Yardbirdsplattan Roger The Engineer (deras absolut bästa), som kom 1966. Låten är en variant av Elmore James gamla slide-tema, typ: ”Dust My Blues”, (”odeli-odeli-odeli-odeli-raj-daj”, som vi musiker lite vanvördigt brukar sjunga), och Beck formligen slaktar den med sitt gitarrspel. Helt underbart! Men sången ska vi kanske inte orda mer om. 

Vårt första riktiga bluesband döptes för övrigt till The Nazz efter den låten. Todd Rundgren döpte senare även sitt band till The Nazz, men vi orkade inte bråka med sådana storheter, och 1970 lade vi ner vårt band. 

På Yardbirdsplattan Roger the Engineer visar Jeff Beck verkligen var skåpet ska stå.

För att återgå till Roger the Engineer så hittar vi ytterligare en Beck-pärla på den, nämligen ”Rack My Mind”. Här är det bandets ordinarie sångare Keith Relf som sjunger, men Beck bryter av med två av de mest halsbrytande blues-solon som någonsin fastnat på en vinylskiva. Och det är typiska Beck-solon – det vill säga: näst intill omöjliga att planka. Helt underbart!

Här ser vi en påtaglig nervös Jeff Beck sjunga ”Hi Ho Silverlining” i ett nyårsprogram med Jools Holland 2003.

Efter Yardbirds-sejouren lyckades producenten Mickey Most övertala Beck att sjunga på ytterligare två låtar, ”Hi Ho Silver Lining” (med Rod Stewart på backing-vocals) och ”Tallyman”. Båda släpptes som singlar och placerade sig som högst på 14:e respektive 30:e plats på Englandslistan, tack vare hans formidabla gitarrspel, och kanske trots sånginsatserna (han har ju för all del bra hjälp av herr Stewart). Sen fick man förstås viss hjälp av att B-sidorna bestod av ”Beck’s Bolero” respektive ”Rock My Plimsoul”. Efter det var det slutsjunget för Becks del.

SOLOPLATTOR OCH STUDIOARBETE

Beck har släppt ett stort antal soloplattor, där de båda plattorna från mitten av 70-talet, Blow By Blow och Wired, som har George Martin som producent, sticker ut lite extra mycket. På dessa visar Beck en otroligt lyrisk känsla för hur man tar sig an en instrumentalballad. Här hittar vi spår som Beatles ”She’s a Woman” (där han använder sin talk-box på ett ypperligt sätt), Stevie Wonders ”Cause We’ve Ended as Lovers” (dedikerad till en av Becks husgudar, Roy Buchanan), samt sist men inte minst ”Goodbye Pork Pie Hat” av Charles Mingus.

Jeff Beck har också medverkat på andra artisters inspelningar, och även gästspelat i live-sammanhang. Han har spelat live med David Bowie, Stanley Clarke, Eric Clapton, och massor av andra storheter. Han har spelat in tillsammans med Kate Bush, Mick Jagger, Donovan, Tina Turner, Diana Ross, Seal, ZZ Top, Brian May, Paul Rodgers, Morrisey, Ozzy Osborne, och många fler. 

Hans bästa arbete som studiomusiker är nog ändå det vi hittar på Roger Waters Amused to Death. Där visar han vem som är den verklige mästaren. Han spelar långa fraser genom att slå an en ton – eller en flageolett – och sedan enbart använda svajarmen. Det är ren magi! I mitt tycke är detta den bästa Pink Floyd-platta som någonsin gjorts, även om den formellt inte kan kallas så.

”What God Wants, Pt 1”, från Roger Waters Amused to Death.

Jeff Beck har även gjort filmmusik tillsammans med både Hans Zimmer (Days of Thunder) och Jed Leiber (Frankie’s House). Han medverkar även i Mike Figgis film Red, White and Blues, som skildrar hur bluesen kom till Storbritannien på 60-talet. Där spelar han tillsammans med bland andra Lulu, Tom Jones och Van Morrison. 

Något annat som ni absolut bör kika på är DVD:n Jeff Beck – Live at Ronnie Scott’s. Den finns faktiskt utlagd i sin helhet på YouTube. Det är utan tvekan ett av hans bästa live-framträdanden. Han har där sällskap av den unga och oerhört begåvade Tal Wilkenfeld på bas, Vinnie Colaiuta på trummor, samt Jason Rebello på keyboards. 

Här river Beck och gänget av en rad topp-låtar – många av dem har vi redan nämnt – med vi hittar även andra alster som ”Nadia” (av Nitin Sawney) och den underbart lågmälda bluesen ”Brush with the Blues”. Han har här även gästartister som Joss Stone och (”the wonderful”) Imogen Heap som båda gör fantastiska vokalinsatser. Och så förstås gamle polaren Eric Clapton. ”A splendid time is guaranteed for all”, som en viss herr Lennon skulle ha uttryckt det. Man ser bland andra en viss Robert Plant i publiken på den lilla Londonklubben, och visst njuter han!

Här ser vi en intervju som gjordes i samband med Ronnie Scott’s-inspelningen.

TEKNIK

Jeff Beck har alltid legat i framkanten när det gäller teknik – framför allt hans egen spelteknik – men även allt det elektroniska. När det gäller speltekniken släppte han det där med plektrum redan nån gång på 80-talet. Sedan dess spelade han mest med tummen, och tog ibland hjälp av de övriga fingrarna på högerhanden. Ofta använde han dock pekfingret för att göra ”swells” med volymkontrollen på Stratan, och lillfingret till sin fantastiska svajarmsmanövrer.  

Beck spelar med tummen, sköter volymen med pekfingret och svajet med lillfingret…

Och när det gäller val av gitarrer är han helt enastående. I Yardbirds såg man honom spela på en tidig Fender Esquire. Han har även setts med en Telecaster som Seymour Duncan försett med en humbucker i halsläget. I slutet av 60-talet var det ofta en oxblodsfärgad Gibson Les Paul Standard som gällde. Sen kom Charvel-/Jackson-eran och gitarrer med ett huvud som en ishockeyklubba blev högsta modet. Efter en sejour med Tina Turner 1984 såg man Beck med en skär Jackson-Strata som sångerskan ristat in ett stort TINA TURNER på framsidan av. 

Här ser vi Beck berätta om några av sina gitarrer.

Under senare år har det dock varit Fender Stratocaster som gällt för nästan hela slanten, och 1991 fick Jeff en egen Fender signaturmodell, som uppdaterades tio år senare. Det finns sedan 2004 även Custom Shop-version av signaturmodellen, i Olympic White eller Surf Green.  

Hans sound har dock alltid varit detsamma och väldigt typiskt för just honom – detta oberoende av vad han haft för gitarr eller förstärkare. Jag har till och med sett honom låta så där typiskt Jeff Beck även med en stor ”jazzburk” på magen. Det sitter helt enkelt i fingrarna! Eller som Clapton uttryckte det: ”With Jeff, it’s all in his hands.”

”With Jeff, it’s all in his hands.”

Jeff Beck var dessutom en av väldigt få gitarrister som kunde göra övergången från att spela på Gibsongitarrer till de betydligt mer tungarbetade Fender-instrumenten, till synes helt smärtfritt. Vi ska kanske inte peka ut någon, men jag kan åtminstone påminna mig om en stor gitarrist som tappade mycket av sin teknik och fantastiska frasering, när han gjorde den övergången. Dock inte Beck! Alltid samma bländande teknik, där han blandade allehanda cirkuskonster med slide-spel, tapping, flageoletter och hans helt enastående hantering av svajarmen/vibratospaken, eller vad man nu vill kalla den (dock inte ”tremolo-bar” som Leo Fender själv, helt felaktigt, benämnde den).

Beck var inte först, men han var ändå tidigt ute när det gällde att använda båda olika fuzz-boxar (som till exempel Tone-Bender) och akustisk återkoppling eller feed-back, i sitt gitarrspel. Bland de olika pedaler vi sett och hört honom använda kan vi kanske nämna diverse wah-wah-pedaler, olika delay-effekter, en Strymon BlueSky reverbpedal, och olika distpedaler såsom Pro Co RAT och Klon Centaur. Den senare lär han ha låtit modifiera för att bland annat få fylligare återgivning av bassträngarna. På senare tid såg man honom även använda en av Klon Centaur-klonerna, en speciell JM-version av the Archer, och den lär ha använts flitigt på Becks sista platta. Som kuriosa nämner en av J Rockets grundare (företaget som tillverkar the Archer), Chris Van Tassel, att det var hans födelsedag samma dag som Jeff Beck avled. Tassel var en stor beundrare till Beck. Kanske hade han önskat sig en något trevligare födelsedag…

Beck var också tidigt ute med att använda en så kallad talk-box för att få sin gitarr att sjunga olika fraser.   

Lennon MacCartney’s ”She’s a Woman” får sig en Talk-Box-behandling…

Men tekniken har inte alltid varit med honom. I filmen Blow Up av Michelangelo Antonioni (1966) ses Yardbirds framföra en version av låten  ”Train Kept A-Rollin”, här kallad ”Stroll On”. I filmen ser vi både Jimmy Page och Beck, men Jeff tycks ha något problem med sin Vox-förstärkare – den glappar och har sig. Det slutar med att Beck smashar gitarren (en billig halvakustisk sak, troligtvis en Harmony) till småsmulor. Vi hade förstås redan hösten 1964 hört att Pete Townshend utförde samma manöver med en Rickenbacker. 

Beck lär även vid något tillfälle ha ondgjort sig över en talk-box som inte fungerade som den skulle och kastat både den och sin Strata av scenen. Resten av konserten spelade han enbart på en Les Paul-gitarr.

Under sin långa karriär har Jeff Beck belönats med inte mindre än 8 Grammy Awards. Han har placerats bland de främsta bland ”100 Greatest Guitarists of All Time” i tidningen Rolling Stones omröstning. Han blev två gånger invald i Rock & Roll Hall of Fame, både för sina insatser i Yardbirds och som soloartist.

PÅ SISTA TIDEN

ÅR 2016 släpptes albumet Loud Hailer, där låtarna skrevs av Beck, Carmen Vandenberg (gitarr), och Rosie Bones (sång). Bones och Vandenberg är medlemmar i en ung pop-duo från Camden, i London, BONES UK. De tar här också hjälp av basisten Giovanni Pallotti, tidigare producent på BONES UK:s alster, och nu även producent på den här plattan – tillsammans med Jeff. Dessutom hittar vi Davide Sollazzi på trummor. Plattan fick tämligen blandad kritik och sålde tyvärr bara halvbra. Kanske var materialet för modernt för att passa Becks normala lyssnarkår; kanske var låtmaterialet inte tillräckligt starkt? Vem vet? Texterna till låtarna fick alla fall en hel del kritik. Personligen tycker jag att det kanske är den mest varierade plattan från Beck på bra länge. Vid 72 års ålder levererade fortfarande Jeff Beck sina räkor med den äran. Som alltid!

Konsertbilder från 2017, efter att plattan Loud Hailer släppts.

ÅR 2022 släppte han plattan 18 tillsammans med den något oväntade partnern Johnny Depp. Depp sjunger och har skrivit två av låtarna. Bland övrigt material hittar vi låtar av Killing Joke, Marvin Gaye, The Miracles, The Velvet Underground, The Everly Brothers och Janis Ian. Där finns även underbara versioner av två Brian Wilson-låtar, ”Don’t Talk (Put Your Head On My Shoulder)” och ”Caroline No”. Dessutom en sagolik version av den gamla Everly Brothers-hiten ”Let It Be Me” med Depp på sång (jo, Johnny sjunger faktiskt riktigt bra).

Brian Wilsons ”Caroline No” från Pet Sounds finns på sista plattan 18.

18 blev också Jeff Becks sista platta.

Jeff Beck lämnade oss den 11 januari 2023, och han fattas oss något så outsägligt!

YTTERLIGARE NÅGRA VIDEOLÄNKAR:

Beck pratar om sina bilar…

Här kan vi se Beck framföra ”What Mama said” tillsammas med bland andra Jennifer Batten, hos David Letterman. 

Här har vi ett senare klipp där Beck framför ”Hammerhead”, och ”Nessun Dorma”. Som bonus får ni Buddy Guy och Ron Wood med ”Five Long Years”.

Jeff Beck med Stanley Clarke…

J.B med Dion

Sixteen Tons med Billy Gibbons

B.B. King, Eric Clapton, Albert Collins, Buddy Guy, och Jeff Beck och

Little Wing från The Capitol Theatre, NY, 2022

Jeff Beck Group med Bob Tench på sång 1972

Från inspelningen av Beck-Ola med Stewart

”Rock My Plimsoul” Jeff Beck Group med Rod Stewart

The Yardbirds video till Shapes of Things 1966

The Yardbirds ”Train Kept A-Rolling” / ”Shapes of Things” live 1966

”Yardbirds ”Over Under Sideways Down” 1966

JB och Johnny Depp

Steven Van Zandt intervjuar Beck och Depp, part 1

Steven Van Zandt intervjuar Beck och Depp, part 2

https://youtu.be/w4DtzqTG93c

Inside The Friendship Between Johnny Depp and Jeff Beck

JB & JD gör Lennons ”Isolation” (official video)

Detta har hänt – en resumé

Ska vi verkligen öppna den burken…?

Jag har skrivit för Musikermagasinet, MM, i över trettio år. Under vissa perioder skrev jag även en hel del artiklar för Tidningen Monitor.

Eftersom jag har ett förflutet som både fotograf, ljudtekniker och videoredigerare, fanns det mycket hård-, och mjukvara som jag kunde skärskåda i båda magasinen.

Min tid som testare i MM började efter att jag fått lite utrymme (och några positiva ord) från en tidigare MM-medarbetare, Hans Andersson, där han recenserade en demokassett som jag skickat in till hans spalt, Bandspagetti (tidningen hette Media för Musiker på den tiden). 

Jag hade, med några låtar från den kassetten, tidigare deltagit i den första demotävlingen som hållits i svensk press. Det var tidningen HiFi & Musik, som anordnade den tävlingen. Då – vi pratar om mitten av 80-talet – var det faktiskt bara det magasinet som överhuvudtaget skrev om hemstudioprylar. Det var på den tiden som MM bara var en glimt i Björn Hansens öga. 

Till min stora förvåning vann jag demotävlingen med mina första hopsnickrade alster. I juryn satt HiFi & Musiks chefredaktör, Bernt Hermele, Stig Vig (från Dag Vag), Bengt Nyquist, ljudtekniker från Sveriges Radio i Stockholm, samt Michael B. Tretow, ljudteknikernas ljudtekniker (och även ansvarig för soundet på Abbas plattor). 

Det är först i efterhand jag insett vilka otroligt meriterade människor det var som satt i den juryn (se nedanstående fotnoter!). 

Jag vet inte om min prestation blev större av detta, men så var det i alla fall…

Förstapriset var en Tascam Portastudio 244, värd en smärre förmögenhet på den tiden. 

Kombinerad exteriör/interiör från Garderobstudion, där mina första alster såg dagens ljus, eller ljud.

Alltnog… Med meriterna från hemstudioinspelandet värvades jag som skribent av den dåvarande chefredaktören Olle Niklasson. Efter att ha skrivit för MM sedan slutet av 80-talet, blev jag så småningom tillfrågad om jag ville ta jobbet som chefredaktör, när Olle kastade in handduken år 2000. Jag övergav då mitt jobb som fotograf, ljudtekniker, osv hos GE Television, företaget bakom BingoLotto och andra publiksuccéer, för att för första gången göra tidning på heltid. 

Jag höll ut i sex år, men år 2006 var det dags att göra andra saker och åter låta musikskrivandet ske ”enbart” på frilansbasis. Jag hade tänkt mig att jag så småningom skulle kunna pensionera mig, och fokusera på att enbart skapa egen musik – kanske till och med tillsammans med andra – men tiden rinner iväg, och jag tycker ju fortfarande att det här testandet är både roligt och spännande. Och man lär ju så länge man lever, heter det ju. Så, vi får väl se hur det blir med framtiden och pensioneringen…

Under mina år hos MM har jag antagligen skrivit fler tester än någon nu levande person (och antagligen även alla avlidna) inom musikteknikbranschen. Det har blivit hundratals tester, intervjuer, tips och guider. Och enbart under mina år som chefredaktör knåpade jag ihop över 70 ledare, en uppgift som jag upplevde som alltmer positiv, ju längre tiden led, även om jag (och som jag antar alla ledarskribenter efter mig) fann ett perverst nöje i att alltid prokrastinera den sysslan in absurdum.

För det mesta fanns inte ens ämnet för skrivelsen i mitt huvud förrän timmarna innan tidningen skulle skickas till tryck. Samtidigt är de här ledarna faktiskt det jag oftast varit allra mest nöjd med i efterhand. Där fick jag (eller tog jag mig) det svängrum, som de vanliga testerna ytterst sällan kunde erbjuda. 

De flesta av dessa alster har gått förlorade för eftervärlden men jag har sparat ett trettiotal som finns att beskåda för den alltför nyfikne på någon av mina hemsidor, till exempel: https://www.musikmakaren.se/texter/gamla-ledare/

Jag har också skrivit en mängd artiklar för IDG:s MacWorld, och deras (tyvärr alltför kortlivade) magasin nollett, som behandlade det mesta inom den digitala världen. Under en period var jag både nollett:s ljud- och videoexpert (a tough act to follow).

Hur var frågan nu igen?

Lite ”fotnötter” (det mesta hämtat från Wikipedia):

Bernt Hermele, svensk journalist och författare. Utöver att innehaft olika chefspositioner inom svenska medier har han sammanställt tv-dokumentären Min mamma mördades av en självmordsbombare, som behandlar hans mor Perla Hermeles död vid en självmordsattack på Park Hotel i Netanya i Israel i mars 2002.

Hermele har även arbetat som reporter på Magasinet, Dagens Industri, Rapport, Resumé och Dagens Nyheter. Under några månader år 2000 var han chefredaktör för Veckans Affärer, där han efterträdde Göran Lind.

År 2011 utgav han boken Guldsot om Röda Korset-bedragaren Johan af Donner. Efter sitt avsked från ledande media arbetade han som taxichaufför i Stockholm.

Hermele har sedan dess gett ut böckerna Firman om Bonniers mediemakt (2013), Judejävel om svensk sionism och israelisk ockupation (2016) samt Kommer de, så skjuter jag oss – om svenska judars liv i skuggan av Förintelsen (2018).

2017 började Hermele tillsammans med fotografen Cato Lein att producera poden Överlevarna, där man får träffa de som överlevde Förintelsen. 2020 kom Överlevarna ut i bokform.

Stig Vig, artistnamn för Per-Åke Odeltorp, född 1948 i Överluleå församling i Boden, död 2012 i Stockholm. Stig Vig var en svensk musiker, sångare och kompositör. Han var mest känd som frontman och basist i rockreggaebandet Dag Vag. Stig Vig blandade ska och reggae med blues, punk och folkrörelseprogg samt svenskt kulturarv som Elsa Beskow, Dan Andersson, Evert Taube och Thore Skogman.

Bengt Nyquist, född 1932, är en svensk musikforskare, radioman, författare och musikproducent. Nyquist har framför allt forskat kring svensk jazz och underhållningsmusik. Han har medverkat i radio och TV samt skrivit ett flertal böcker liksom kommentarer till utgåvor i skivserien Svensk jazzhistoria. 

Nyquist var värd för programmet Sommar den 7 augusti 1995.

Bibliografi i urval

Musikteknik : ljudupptagningsmetoder för musik (tillsammans med Karl-Otto Valentin 1971)

Musik till middag – underhållningsmusiken i Sverige (1983)

Herre i frack – historien om Johnny Bode (tillsammans med Ingmar Norlén) (1991)

Helt frankt med Erik Frank – dragspelaren bakom Novelty Accordion (tillsammans med Erik Frank) (1996)

Å inte nog me’ de’ – Gunnar Svensson berättar om jazzen, Hasse & Tage och Helmer Bryd (1997)

Michael B. Tretow, född 1944 i Östra Eneby församling, Norrköping, är en svensk ljudtekniker, kompositör, musiker och artist. Han var bland annat musikgruppen ABBA:s ljudtekniker.

Han var verksam mellan åren 1960 och 2015. Kanske mest känd för Den makalösa manicken. Under popåren i mitten av sextiotalet var Tretow medlem i flera popgrupper, bland annat spelade han 1966 in en singel tillsammans med Mikael Ramel. 

I januari 1968 hamnade Tretow hos Metronomestudion, där han bland annat spelade in (och ibland även producerade) material med artister som Pugh Rogefeldt, Ted Gärdestad, Jojje Wadenius, Lill Lindfors, Björn Ulvaeus och Benny Andersson.

Eftersom Tretow tidigare arbetat mycket med Björn Ulvaeus och Benny Andersson fick han även bli ljudtekniker åt ABBA. Han skötte tekniken på samtliga ABBA-inspelningar (utom albumet Voyage 2021). Samtidigt hjälpte han till att bygga upp Polar Studios på Kungsholmen i Stockholm.

Vintern 1975–1976 spelade Tretow i Glennstudio, Stockholm in ett eget album tillsammans med ABBA och deras kompmusiker. Resultatet blev den humoristiska engelskspråkiga skivan Let’s Boogie med texter under pseudonymen Thomas H. Minor.

Under 1980–1981 spelade Tretow tillsammans med Ted Gärdestad in musikparafraser med nonsenstexter under pseudonymen Caramba. Singeln Hubba Hubba Zoot Zoot blev mycket populär, trots att publiken inte visste vilka som dolde sig bakom namnet Caramba.

Sommaren 1986 gjorde Tretow ett Sommarprogram, någonting som han upprepade 2001.

Vi gör ett nytt försök – ny mastering

Här har jag testat några nya masteringsverktyg, bland annat PSP Infinistrip, PSP Master Compressor, Abbey Road Mastering från Waves, och Shadow Hills Mastering Compressor från Plugin Alliance. Den sistnämnda kan nog bli en favorit i framtiden. I övrigt gäller fortfarande nedanstående…

Det här är ett demo- eller soundtrack-spår där jag visar hur det kan låta när man använder mjukvara istället för riktiga akustiska gitarrer. Jag har använt både Picked Nylon och Strummed Acoustic 2 från Native Instruments, plus Strum Guitar från WavesFactory. 
Jag har även använt impOSCar 2 från GForce, Felt Piano från Spitfire Audio, Postcard Piano från Teletone Audio, den akustiska basen till EZBass från Toontrack, plus deras Superior Drummer 3 , tillsammans med tre olika preset från den häpnadsväckande synten THORN utvecklad av Dmitry Sches. 
Sologitarren (handspelad) kommer från min gamla trotjänare, den egentillverkade Stratocaster-inspirerade röda gitarren, och den har spelats in via en SansAmp GT2. Delayet är det fantastiska Other Deserted Cities från Audio Damage, och reverbet är Audio Ease Altiverb där jag använder ett impulssvar (IR) från oljetanken i Inchindown, Skottland. Det är troligen det längsta reverbet i världen! Jag har använt en medium-inställning för solospåret, ”endast” 241 sekunder långt. Håll till godo!

And in English:  I also tested a few (to me) new Mastering Plug-ins, among others PSP Infinistrip, PSP Master Compressor, Abbey Road Mastering from Waves, and Shadow Hills Mastering Compressor from Plugin Alliance. I suspect the last one will end up being a favourite of mine in the near future. Otherwise the following still applies…


Demo-/soundtrack showing the use of three different acoustic guitar sound-alike pieces of software. I used Picked Nylon as well as Strummed Acoustic 2 from Native Instruments, plus Strum Guitar from WavesFactory. Also I used impOSCar 2 from GForce, Felt Piano from Spitfire Audio, Postcard Piano from Teletone Audio, the acoustic Bass for EZBass by Toontrack, plus their Superior Drummer 3 , along with there different presets from the marvellous synth THORN by Dmitry Sches. The lead guitar is my trusted old Stratocaster look-alike, which I built myself, and it’s recorded via a SansAmp GT2. The delay is the fantastic Other Deserted Cities by Audio Damage, and the reverb is Audio Ease Altiverb using the IR from the oiltank in Inchindown, Scotland. This is probably the longest reverb in the world! For the lead track I used the medium setting, ”only” 241 seconds. Enjoy!

Nu ska han stila sig … igen

Det här är ett demo- eller soundtrack-spår där jag visar hur det kan låta när man använder mjukvara istället för riktiga akustiska gitarrer. Jag har använt både Picked Nylon och Strummed Acoustic 2 från Native Instruments, plus Strum Guitar från WavesFactory.

Jag har även använt impOSCar 2 från GForce, Felt Piano från Spitfire Audio, Postcard Piano från Teletone Audio, den akustiska basen till EZBass från Toontrack, plus deras Superior Drummer 3 , tillsammans med tre olika preset från den häpnadsväckande synten THORN utvecklad av Dmitry Sches.

Sologitarren (handspelad) kommer från min gamla trotjänare, den egentillverkade Stratocaster-inspirerade röda gitarren, och den har spelats in via en SansAmp GT2. Delayet är det fantastiska Other Deserted Cities från Audio Damage, och reverbet är Audio Ease Altiverb där jag använder ett impulssvar (IR) från oljetanken i Inchindown, Skottland.

Det är troligen det längsta reverbet i världen! Jag har använt en medium-inställning för solospåret, ”endast” 241 sekunder långt. Håll till godo!

En man, en röst, en gitarr … och en vissling

Året var 1988. Det ville sig vid den tiden att trubaduren Björn Afzelius skulle släppa en live-platta – lite unplugged, om ni förstår vad jag menar. Ljudteknikern Thomas Folland hade spelat in Björn spelande gitarr och sjungande – på Björns karakteristiska vis – och man hade använt inspelningsbussen som Intervideo förfogade över. Björn och Thomas hade lyssnat igenom resultatet, men speciellt på en låt var det något som saknades. Låten hette ”Bland bergen i Glencoe”, och den behövde onekligen något extra. På studioversionen används säckpipor i någon sorts soloparti, men det är ju svårt att spela säckpipa och gitarr samtidigt, det förstås ju alla. Björn hade visserligen försökt vissla ett solo, men just vissling var inte hans stora grej. Det lät rätt visset, det var man överens om. Då kom Thomas Folland, som den driftige man han var, till insikten att man fick söka efter någon som behärskade visslingens ädla konst på annat håll. Man ville inte ta till någon extern kraft, men visst kunde man fråga sig för i huset.

Den förste Thomas frågade råkade vara en person, som visserligen inte var så väl förtrogen med (läs: förtjust i) Björn Afzelius musik, men han var ju ändå en musikant som precis hade vunnit Sveriges, och tidningen Hifi & Musiks, första (och enda) demotävling, så helt omusikalisk kunde han ju inte vara. Gunnar var vid just den tidpunkten ivrigt sysselsatt med att kopiera VHS-kassetter till SKF, eller något annat företag. Det var just sådant man i första hand sysslade med på Intervideo. Man gjorde företagspresentationer, och det var just sådana Gunnar satt och kopierade i stora mängder, när Thomas kom inrusande i hans rum och frågade: Kan du vissla, Gunnar? När han svarade jakande på den abrupta frågan, blev han ombedd att genast följa med till ljudavdelningen där Thomas hade sitt säte vid ett gigantiskt mixerbord. Gunnar fick ta plats i det så kallade ”speaker-båset”, som i första hand användes för att spela in olika språkversioner av de ”Voice-Overs” som man försåg de olika företagspresentationerna med.

Låten ”Bland bergen i Glencoe” spelades upp och Gunnar ombads vissla ett var verser till det gitarrkomp som herr Afzelius hade spelat. Sagt och gjort. Gunnar visslade glatt, och om inte dokumentation är helt fel, var den andra tagningen tillräckligt bra för att användas. Resten är, som brukar säga, historia. Något gage var det aldrig tal om, och dokumentationen – som vi nämnde förut – är i det närmaste obefintlig. Ingenstans ges någon credit för den påpasslige visslaren. Om det inte vore för det här inlägget hade säkert allt fallit i total glömska. Här är låten:

Ni måste välja att trycka på ”Lyssna på hela låten på Spotify” för att kunna avnjuta den ”formidabla” visslingen, annars får man endast höra en halv minut av Björns sång. Men om det här var en tagning som var helt godkänd, undrar man förstås hur Björns ursprungliga vissling lät. Det finns andra tagningar – med bild – där låten framförs, men ingenstans, förutom på den här plattan, hör man någon som visslar. Man kunde förstås inte med att köra play-back, enbart på den här snutten.

Det här var länge det enda alster på Spotify där Gunnar E Olsson var representerad, och definitivt den enda platta, som han medverkat på, men nu finns även ett gitarrinslag dokumenterat på Spotify. Det är gruppen Stugan, som på låten ”Ingen kan i alla fall höra vad jag tänker” använt några av Gunnars gitarrslingor. Tack för det grabbar!

För den som är nyfiken på fler alster där Gunnar E bidrar med vissling finns det här radioinslaget där han visslar i en hyllningslåt till den då nyligen bortgångne Muddy Waters. Ni kan höra det här (eller bläddra nedåt bland inläggen på den här sidan):

Demolåt, eller konsten att göra det enkelt för sig

Ibland kan man få ”feeling” när man testar nån ny hård- eller mjukvara. Detta gällde i allra högsta grad när jag fick en liten burk från DSM & Humboldt Electronics på testbänken. Simplifier stod det på kartongen. Och extra lätt var det att få välljud ur den. Raskt kopplades den in i min lilla hemstudioanläggning. Två XLR-kontaktförsedda mickkablar kopplades direkt till mitt anspråkslösa ljudkort, och ljuv musik uppstod. Resultatet kan ni avnjuta här nedan. Alla gitarrer har gått direkt igenom Simplifier. Trummisen kommer från norrländska Tonträsk och basisten likaså. Nej, nu skojade jag allt till det. Toontrack heter ju företaget som levererar mjukvara, så till och med en enkel strängbändare som undertecknad kan få det att svänga. Håll till godo!

En dag i en testskribents liv

Det finns tillfällen då man märker att en utvecklares/tillverkares sätt att tänka inte riktigt överensstämmer med ens egna tankegångar. Tillverkaren har idéer som på papperet, och kanske även för många användare, ser ut att fungera alldeles utmärkt, men när man överför de här idéerna i praktiken visar det sig att det finns en del luckor i resonemanget, eller i varje fall delar där man inte tänkt igenom det hela fullt ut. Det är helt enkelt detaljer som skaver. Varför gjorde man si, när man kunde gjort så? De här produkterna kan vara hur framgångsrika som helst, men för mig själv som användare och/eller testare kan det, på det personliga planet, vara svårt att riktigt gilla dem. Det tar emot på nåt vis. Ibland kan det vara svårt att riktigt sätta fingret på vad det är som känns fel. Andra gånger är det bara så solklart.

Sen kan det ju också vara på helt motsatt sätt. Världen och hans svärmor är tämligen likgiltiga inför en produkt, men man känner ändå på något sätt en värme och en sympati för den stackars missförstådda produkten.

”Va fan, den låter ju faktiskt riktigt bra, speciellt i ett sammanhang. Kanske inte i isolering, men i en mix fungerar den helt perfekt. Varför har inte folk insett att det här är en toppengrej, för en tämligen liten penning?”

Det handlar en hel del om magkänsla, intuition, eller vad man nu vill kalla det. Det är klart att vi testare lägger en hel del vikt vid specar, hur det låter, användarvänlighet, och liknande fullt påtagliga egenskaper, men ofta är det minst lika viktigt hur det känns i magtrakten. Ju äldre man blir i gamet – själv har jag hunnit testa hård-, och mjukvara i över trettio år, åt flera olika magasin – desto större betydelse tycks den där magkänslan ha när man bedömer en produkt. Jag inbillar mig att en mordutredare som har hållit på och förhört vittnen ett antal år känner ungefär samma sak. Intuitionen är helt enkelt livsviktig för artens överlevnad. Man ska akta sig för ormar och giftiga spindlar. Och som testare måste man helt enkelt även ta med den känslan i bedömningen av en produkt.

Nu låter det här som ett försvarstal för alla märklig omdömen jag fällt om en produkt genom åren – och det kanske det är – men framför allt vill jag att ni själva tar med den här aspekten när ni gör en bedömning. Känslan är sååå viktig. Speciellt gäller det hårdvara, och vad kan väl vara hårdare än en elgitarr. Känns den inte riktigt rätt i handen när du provar ett instrument, kommer den aldrig bli den vän och livskamrat du letade efter. Precis därför har jag väldigt svårt att förstå hur folk kan beställa en elgitarr på nätet, utan att kunna känna på den innan, bara för att man inbillar sig att den är några futtiga hundralappar billigare – vilket den ofta inte heller visa sig vara i slutänden. Men nu har vi spårat ur fullständigt. Över till dagens testobjekt…