Vi gör ett nytt försök – ny mastering

Här har jag testat några nya masteringsverktyg, bland annat PSP Infinistrip, PSP Master Compressor, Abbey Road Mastering från Waves, och Shadow Hills Mastering Compressor från Plugin Alliance. Den sistnämnda kan nog bli en favorit i framtiden. I övrigt gäller fortfarande nedanstående…

Det här är ett demo- eller soundtrack-spår där jag visar hur det kan låta när man använder mjukvara istället för riktiga akustiska gitarrer. Jag har använt både Picked Nylon och Strummed Acoustic 2 från Native Instruments, plus Strum Guitar från WavesFactory. 
Jag har även använt impOSCar 2 från GForce, Felt Piano från Spitfire Audio, Postcard Piano från Teletone Audio, den akustiska basen till EZBass från Toontrack, plus deras Superior Drummer 3 , tillsammans med tre olika preset från den häpnadsväckande synten THORN utvecklad av Dmitry Sches. 
Sologitarren (handspelad) kommer från min gamla trotjänare, den egentillverkade Stratocaster-inspirerade röda gitarren, och den har spelats in via en SansAmp GT2. Delayet är det fantastiska Other Deserted Cities från Audio Damage, och reverbet är Audio Ease Altiverb där jag använder ett impulssvar (IR) från oljetanken i Inchindown, Skottland. Det är troligen det längsta reverbet i världen! Jag har använt en medium-inställning för solospåret, ”endast” 241 sekunder långt. Håll till godo!

And in English:  I also tested a few (to me) new Mastering Plug-ins, among others PSP Infinistrip, PSP Master Compressor, Abbey Road Mastering from Waves, and Shadow Hills Mastering Compressor from Plugin Alliance. I suspect the last one will end up being a favourite of mine in the near future. Otherwise the following still applies…


Demo-/soundtrack showing the use of three different acoustic guitar sound-alike pieces of software. I used Picked Nylon as well as Strummed Acoustic 2 from Native Instruments, plus Strum Guitar from WavesFactory. Also I used impOSCar 2 from GForce, Felt Piano from Spitfire Audio, Postcard Piano from Teletone Audio, the acoustic Bass for EZBass by Toontrack, plus their Superior Drummer 3 , along with there different presets from the marvellous synth THORN by Dmitry Sches. The lead guitar is my trusted old Stratocaster look-alike, which I built myself, and it’s recorded via a SansAmp GT2. The delay is the fantastic Other Deserted Cities by Audio Damage, and the reverb is Audio Ease Altiverb using the IR from the oiltank in Inchindown, Scotland. This is probably the longest reverb in the world! For the lead track I used the medium setting, ”only” 241 seconds. Enjoy!

Nu ska han stila sig … igen

Det här är ett demo- eller soundtrack-spår där jag visar hur det kan låta när man använder mjukvara istället för riktiga akustiska gitarrer. Jag har använt både Picked Nylon och Strummed Acoustic 2 från Native Instruments, plus Strum Guitar från WavesFactory.

Jag har även använt impOSCar 2 från GForce, Felt Piano från Spitfire Audio, Postcard Piano från Teletone Audio, den akustiska basen till EZBass från Toontrack, plus deras Superior Drummer 3 , tillsammans med tre olika preset från den häpnadsväckande synten THORN utvecklad av Dmitry Sches.

Sologitarren (handspelad) kommer från min gamla trotjänare, den egentillverkade Stratocaster-inspirerade röda gitarren, och den har spelats in via en SansAmp GT2. Delayet är det fantastiska Other Deserted Cities från Audio Damage, och reverbet är Audio Ease Altiverb där jag använder ett impulssvar (IR) från oljetanken i Inchindown, Skottland.

Det är troligen det längsta reverbet i världen! Jag har använt en medium-inställning för solospåret, ”endast” 241 sekunder långt. Håll till godo!

En man, en röst, en gitarr … och en vissling

Året var 1988. Det ville sig vid den tiden att trubaduren Björn Afzelius skulle släppa en live-platta – lite unplugged, om ni förstår vad jag menar. Ljudteknikern Thomas Folland hade spelat in Björn spelande gitarr och sjungande – på Björns karakteristiska vis – och man hade använt inspelningsbussen som Intervideo förfogade över. Björn och Thomas hade lyssnat igenom resultatet, men speciellt på en låt var det något som saknades. Låten hette ”Bland bergen i Glencoe”, och den behövde onekligen något extra. På studioversionen används säckpipor i någon sorts soloparti, men det är ju svårt att spela säckpipa och gitarr samtidigt, det förstås ju alla. Björn hade visserligen försökt vissla ett solo, men just vissling var inte hans stora grej. Det lät rätt visset, det var man överens om. Då kom Thomas Folland, som den driftige man han var, till insikten att man fick söka efter någon som behärskade visslingens ädla konst på annat håll. Man ville inte ta till någon extern kraft, men visst kunde man fråga sig för i huset.

Den förste Thomas frågade råkade vara en person, som visserligen inte var så väl förtrogen med (läs: förtjust i) Björn Afzelius musik, men han var ju ändå en musikant som precis hade vunnit Sveriges, och tidningen Hifi & Musiks, första (och enda) demotävling, så helt omusikalisk kunde han ju inte vara. Gunnar var vid just den tidpunkten ivrigt sysselsatt med att kopiera VHS-kassetter till SKF, eller något annat företag. Det var just sådant man i första hand sysslade med på Intervideo. Man gjorde företagspresentationer, och det var just sådana Gunnar satt och kopierade i stora mängder, när Thomas kom inrusande i hans rum och frågade: Kan du vissla, Gunnar? När han svarade jakande på den abrupta frågan, blev han ombedd att genast följa med till ljudavdelningen där Thomas hade sitt säte vid ett gigantiskt mixerbord. Gunnar fick ta plats i det så kallade ”speaker-båset”, som i första hand användes för att spela in olika språkversioner av de ”Voice-Overs” som man försåg de olika företagspresentationerna med.

Låten ”Bland bergen i Glencoe” spelades upp och Gunnar ombads vissla ett var verser till det gitarrkomp som herr Afzelius hade spelat. Sagt och gjort. Gunnar visslade glatt, och om inte dokumentation är helt fel, var den andra tagningen tillräckligt bra för att användas. Resten är, som brukar säga, historia. Något gage var det aldrig tal om, och dokumentationen – som vi nämnde förut – är i det närmaste obefintlig. Ingenstans ges någon credit för den påpasslige visslaren. Om det inte vore för det här inlägget hade säkert allt fallit i total glömska. Här är låten:

Ni måste välja att trycka på ”Lyssna på hela låten på Spotify” för att kunna avnjuta den ”formidabla” visslingen, annars får man endast höra en halv minut av Björns sång. Men om det här var en tagning som var helt godkänd, undrar man förstås hur Björns ursprungliga vissling lät. Det finns andra tagningar – med bild – där låten framförs, men ingenstans, förutom på den här plattan, hör man någon som visslar. Man kunde förstås inte med att köra play-back, enbart på den här snutten.

Det här var länge det enda alster på Spotify där Gunnar E Olsson var representerad, och definitivt den enda platta, som han medverkat på, men nu finns även ett gitarrinslag dokumenterat på Spotify. Det är gruppen Stugan, som på låten ”Ingen kan i alla fall höra vad jag tänker” använt några av Gunnars gitarrslingor. Tack för det grabbar!

För den som är nyfiken på fler alster där Gunnar E bidrar med vissling finns det här radioinslaget där han visslar i en hyllningslåt till den då nyligen bortgångne Muddy Waters. Ni kan höra det här (eller bläddra nedåt bland inläggen på den här sidan):